Revirtänkandet och gruppegoismen är starka och därmed stora hinder när det gäller långsiktiga beslut, som berör och kunde vara till nytta för oss alla. Då kortsiktig egennytta går före den gemensamma långsiktiga nyttan, betyder det ju att vi inte ens tänker på vårt eget bästa. När allmännyttan förlorar, förlorar ju också egennyttan.
Historikerna kommer kanske att kalla vår tid för materialismens. Alla vill vi ständigt ha nya och mera prylar och allt högre materiell välfärd. Jag har ännu inte mött någon, som sagt sig ha för hög lön, för stor pension, för mycket i studiebidrag, ett överstort bankkonto eller för tung aktieportfölj.
Utan tillväxt i ekonomin har vi inte mera att fördela. Ökad produktion behövs för tillväxten. Vi kan producera mera bara om det vi gör är bra och priserna är godtagbara hos kunderna. Om våra priser är för höga måste vi sänka dem. Därför behövs det avtal, som nu förhandlats fram om lönerna. Betecknande nog vill inte alla vara med och dela ansvaret. Några yrkesgrupper vill kvittera ut mera än de andra, de flesta av dem är manligt dominerade. Solidariteten, som var honnörsordet när löntagarna organiserade sig, begränsas nu alltför ofta enbart till den egna yrkeskåren, om ens till den. I ett solidariskt samhälle ställs den långsiktiga allmännyttan före den kortsiktiga egennyttan.
Många av dem, som redan har mycket, tänker också främst på sig själva. De placerar av sitt överflöd i skatteparadis eller flyttar som pensionär till Portugal för att helt undgå skatt. Företagsledare kan lyfta bonus, trots att företaget inte går väl, och trots att företaget samtidigt sparkar andra anställda. En god ledare är också ett föredöme. En ledare, som kräver att andra skall jobba till 68, men själv går i pension vid 58, är inte trovärdig.
Inom näringslivet och bland ekonomister betonas marknadsekonomins förträfflighet. Den hotas inte idag av något annat ekonomiskt system. Paradoxalt nog finns nu den råaste kapitalismen förmodligen i det kommunistiska Kina. Hotet mot marknadsekonomin idag är marknadsekonomin själv. En irrationell, spekulativ finansmarknad och småsnåla företagsledare väcker irritation, skapar misstro, oro och i slutändan rädsla i ett läge när staten är tvungen att pruta tom. på ersättningarna för utbildning och vård och när arbetslösheten stiger. Då skapas en grogrund för extrema, fanatiska och populistiska politiska rörelser, sådana som vi ser i de flesta västländer. I ett sådant samhälle försvagas tilliten för varandra, vilket vi kan se i många sammanhang, inte minst på arbetsmarknaden. Därmed minskar också förutsättningarna för ekonomisk växt. Ekonomins drivkraft försvagas. Investeringar görs inte i tid. Företagens vinster minskar så småningom. Agerandet börjar stå i konflikt med vinstintresset. Kortsiktig egennytta går före långsiktig allmännytta, och då förlorar båda.
Så länge vi vill höja vår materiella välfärd behöver vi flera som vill bli rika, som satsar energi och pengar i vårt näringsliv. Vi behöver flera kapitalister, inte färre. Inkomstskillnader är inte heller problematiska så länge de som har de minsta inkomsterna kan leva ett tryggt och mänskovärdigt liv. En rejäl, välfungerande marknadsekonomi, där alla tar sitt ansvar enligt förmåga, är den bästa garantin för vår materiella välfärd.
Egoismen blommar också mellan länderna. Brist på internationella regler möjliggör bl.a. skatteparadis, mänskosmuggling och miljöförstöring. Stängda gränser, som populisterna kräver, leder med säkerhet till sänkt materiell välfärd och till konflikter. Vi behöver öppna gränser, mera internationellt samarbete, ett starkare Norden, mera EU och mera förståelse för olikheter för att kunna leva i en tryggare värld.
”Då vi tänker på varandra, tänker vi också på oss själva”. Så borde väl rubriken lyda.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
