Vårt välorganiserade samhälle skapar ibland avstånd och gränser mellan mänskorna. Det här ser vi på många områden. Som en följd av de ungas inflyttning till tätorterna är pensionärerna i majoritet på många håll i glesbygden. Också i större tätorter bor generationerna åtskilda. Barnfamiljerna flyttar in i nya bostadsområden, som åtminstone tidsmässigt kan vara rätt långt borta från far- och morföräldrarna. Både geografiska och tidsmässiga avstånd skapar också mentala avstånd. Många barn växer nu upp utan nära kontakter till den äldre generationen.
Många barn växer också upp med glesare kontakter till den ena föräldern, vanligen till fadern. Bland lärarna, i synnerhet i lågstadierna, är kvinnodominansen stor. Naturliga kontakter till vuxna män kan därmed bli en bristvara i många barns liv. Projektet ”Farfar i skolan” vill ju inte utesluta farmor eller mormor från verksamheten, men namnet understryker vikten av att män engageras mera i arbetet med och bland barn. Hittills har ju verksamheten synts i förskolor och lågstadier, men behovet är förmodligen ännu större i högstadierna. Vi äldre kan med vår närvaro öka lugnet och tryggheten i skolan. Nyttan är säkert ömsesidig. När vi äldre umgås med barn och unga håller vi oss själva aktiva. Vi får också ta del av nya värderingar och kunskaper. Stimulans av den arten betyder en del för vårt välbefinnande och sägs påverka hälsan och kanske tom. livslängden.
I många andra sammanhang kan vi också vara aktiva bland barn och unga. Den som i sin ungdom spelat fotboll eller musicerat kan säkert på äldre dagar bli en god juniortränare eller lärare för nybörjare inom musiken. Vi kan också hjälpa föräldrar och skjutsa barn och unga till deras aktiviteter på fritiden, också när vi inte har egna barnbarn bland dem vi skjutsar. Vi kan säkert göra mest nytta om vi med t.ex. skolans hjälp söker upp barn och unga, som håller på att marginaliseras, och hjälper dem att finna vettiga aktiviteter. Bara fantasin sätter gränser för vad vi kan göra.
Upprepningen sägs vara inlärningens moder. Därför kan vi gärna påminna oss om att nästan hälften av personerna i åldern 59–79 säger sig villiga att jobba också efter pensioneringen, helst på deltid och med flexibla arrangemang. Arbetsgivarna kan säkert tycka att en del av dessa redan har gjort sitt, men för majoriteten kan det säkert gå att hitta fungerande lösningar. Det är ju rätt dumt att värdefull kunskap och erfarenhet vandrar ut genom dörren med nyblivna pensionärer. På en del arbetsplatser är äldre redan mentorer, som överför sitt kunnande till efterträdarna. På en del arbetsplatser har man förstått att använda äldres kunnande i små arbetsuppgifter, allt från kaffekokning till avancerat projektarbete. Också här kan nyttan vara ömsesidig. Arbetsgivarna får specialkunnande när sådant behövs. De äldre kan känna att de har en uppgift, de kan kanske komma ut ur sin ensamhet för en stund och de kan få nya viktiga sociala kontakter. Den alltför skarpa gränsen mellan full aktivitet i arbetslivet och ingen aktivitet alls måste mjukas upp till glädje och nytta för de flesta.
I samarbete med Skolungdomsförbundet och Lärarförbundet har vi i Pensionärsförbundet startat ett gemensamt projekt mot fördomar och intolerans i samhället. Samarbetet med ungdomarna och lärarna har varit ovanligt stimulerande. Den här typen av samarbete mellan generationerna behöver vi mycket mera av.
Varje år fokuserar EU på något bestämt område. År 2012 är fokus på samarbetet mellan generationerna. Låt oss tillsammans redan nu söka nya metoder att sudda ut gränserna mellan generationerna. Möjligheterna är många och stora och bara fantasin sätter gränser.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
