I de flesta internationella jämförelser är vårt land oftast bland de tio främsta. Alla har vi rätt till utbildning och vård, myndigheterna och domstolarna behandlar oss likvärdigt, korruptionen är ett begränsat problem och en grundtrygghet är garanterad oss alla. Tillit sägs vara den viktigaste orsaken till framgångarna. När vi kan lita på myndigheterna och på att grannarna följer gemensamma spelregler – stannar för rött ljus och sopsorterar, för att ta två exempel – gör vi det själva också. Vi har rätt att framföra våra åsikter, utan begränsning och inom de etiska ramar vi skapat. Oberoende massmedier är en förutsättning för en fungerande demokrati.
Ingen mänska är felfri, och det är inget system heller. Vårt samhälle blir aldrig färdigt. Därför behöver vi politiker, som är öppna för nytänkande, som står för det de tror på, också i motvind, och som kan samarbeta med andra politiker med andra värderingar. Besluten i en öppen demokrati är nästan alltid kompromisser mellan olika viljor och olika övertygelser.
Varför redovisa för alla de här välkända, grundläggande principerna? Jo, för att de nu nedvärderas och ifrågasätts. Debatten har blivit råare, osakligare, mänskliga rättigheter ifrågasätts, förenklingar med klen förankring i verkligheten görs till sanningar och en berikande mångfald ses som hot. De här trenderna är ännu begränsade, men företrädarna är högljudda, påstridiga och sällan mottagliga för fakta. Udden riktas oftast mot minoriteter som språkliga, religiösa och etniska. Vi som tror på det öppna samhällets och den liberala demokratins välsignelser, måste nu rycka ut till försvar av värden vi ansett som självklara. Vi pensionärer, som upplevt och sett följderna av två totalitära system, fascismen och kommunismen, med sönderbombade samhällen och tiotals miljoner döda, har ett speciellt ansvar nu när demokratin skall försvaras.
Folkets politiska vilja skall komma fram i val. Vi pensionärer skall naturligtvis rösta, men vi skall också stimulera barn och barnbarn. Fanatikerna och populisterna får nog igång sina anhängare. Det är svårare att aktivera dem som är nöjda, eller som inte tror att den egna rösten spelar någon roll. Den inställningen är inte hållbar. Att inte rösta kan också vara ett ställningstagande för dem man minst tror på.
Våra folkvalda i kommunerna är värda all respekt för sitt arbete. De besluter om viktiga frågor för oss alla som vård, omsorg och utbildning. Ärendena är ofta komplicerade, att läsa på tar tid, och ersättningen för den använda tiden är blygsam. Jobb och familj kräver också sitt. Ris är ofta garanterat, hur man än gör. En försynt fråga känns motiverad: När gav du din fullmäktig en blomma sist? Svaret är väl oftast: Aldrig, trots att det kunde vara motiverat.
Gnället på våra politiker är oftast både omotiverat och orättvist. Det goda nordiska samhället kan ju inte ha skapats av en hop politiska klantskallar.
Om vården, som planerat, flyttas till landskapen mister kommunerna mera än hälften av sin makt. Trots det har de mycket viktiga funktioner kvar. Därför behöver vi fullmäktige vi kan lita på och ta kontakt med när det behövs. Därför röstar vi!
.png)
