Alternativet, en Sovjetstat, som kunde ha blivit också vårt öde, hade varit långt värre, milt sagt. Vi kan inte vara nog tacksamma mot krigsveteranerna, som vid fronten försvarade vårt land och vårt samhällssystem, och dem som hemma höll samhället igång.
För 100 år sedan stod familjen för det mesta av socialvården. De gamla sköttes av de yngre och barnen ofta av den äldsta generationen. Sjuka vårdades också av familjen med de begränsade kunskaper, som fanns.
Med våra ögon sett var fattigvården närmast en form av livegenskap då. Hjonen på fattiggården hade rätt att ha sin bibel, sin psalmbok och andra uppbyggliga skrifter, men just inget annat. Alla, som kunde, skulle arbeta utan ersättning. Ingen hade rätt att avlägsna sig eller ta emot besök utan tillstånd. Manliga och kvinnliga hjon hade inte rätt att träffas på tumanhand. Också små förseelser kunde bestraffas strängt. Hjonen hade rätt att köpa sig fria från fattiggården, men knappast någon kunde få fram de pengarna. Ordningsstadgan för en fattiggård för 100 år sedan är en omåttligt dyster läsning. Säkert fanns det humana föreståndare, men reglerna gav utrymme för stort maktmissbruk.
Folkhälsoarbetet var blygsamt för 100 år sedan. Organisationen Folkhälsan startade år 1921 med syfte att tackla de stora hälsoproblemen som tuberkulos, barndödlighet och bristsjukdomar, samt att öka kunskaperna om hälsovården. Läkarna var få, i synnerhet på landsbygden, och ett läkarbesök drog man sig för in i det sista, för det var ofta för dyrt för de flesta. Tack vare bättre hälsovård för alla, mera upplysning och bättre kunskaper har medellivslängden ökat med över 20 år sedan kriget och fortsätter att öka.
Den allmänna läroplikten infördes i lag år 1921, men först i mitten av 50-talet gick alla barn i skola. Med grundskolan, som infördes under 1970-talet gavs alla barn lika möjligheter till en god grundutbildning, och idag är högre utbildning tillgänglig för alla som fyller kriterierna för inträde.
Konsumtionen per individ är idag 11 gånger större än för 100 år sedan och i grunden förändrad. Då stod mat och kläder för över 70 procent av konsumtionen, nu för knappt 30. Boendekostnadernas andel har vuxit något, men mycket mindre än bostadsytan. Fritid, resor, it, all slags privat konsumtion och rekreation har ökat mycket.
Ingen hel generation i mänsklighetens historia har levt så tryggt som vi. Är vi då lyckligare nu? Att mäta lycka är en rätt ny företeelse, men i en internationell jämförelse är vårt folk bland de lyckligaste, nu på femte plats.
Alla har vi det mycket bättre, men inte alla har det bra. Det finns ett starkt samband mellan kort utbildning, små inkomster, mera sjukdomar och kortare livslängd. Detta går ännu i arv, mest som socialt beteende. Att bryta det beteendet är en de viktigaste åtgärderna för de berörda, men för oss alla. Utom att den sociala ojämlikheten är orättvis, så är den dyr för samhället.
Under 100 år har fattigdom och social oro ersatts av välfärd, grundtrygghet för alla och stabilitet. Världen är inte färdig, men vi som nu är pensionärer kan med stolthet säga att detta har vi bidragit till. Ingen annan generation kan se tillbaka på så stora och positiva förändringar. Inte så illa!
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
