Riksdagsvalet är över, men en ny regering låter vänta på sig. Osäkerheten om framtiden ökar. Vi går in i en period av ökad instabilitet i den finländska politiken. Den regering vi får är antingen en rätt bräcklig majoritetsregering eller en minoritetsregering. Det första alternativet är att föredra.
Riksdagsvalets utgång överraskade alla. Det fanns bara en vinnare, sannfinnarna. Ett parti klarade oavgjort, Svenska folkpartiet. Alla andra var förlorare. Hur kunde det nu gå så här, och vilka lärdomar kan vi dra?
Förändringarna i vårt samhälle är snabba, många och ofta genomgripande. När arbetsplatsen försvunnit eller känns hotad, ökar oron för framtiden. Den alltför stora, strukturella arbetslösheten bland lågutbildade i synnerhet, men också bland unga, har funnits kvar sedan 90-talets kris. De stora skillnaderna i inkomst upplevs som orättvisa. Många tycker att hoten kommer utifrån och ser därför EU, den internationella ekonomin och invandrarna som hot mot vår välfärd och vår trygghet. Mediernas ständiga rapportering om sensationer och skandaler, om terrordåd, krig och naturkatastrofer, ger oss, delvis felaktigt, en bild av en allt otryggare värld. Oroliga mänskor vill ha tydliga svar på sina berättigade men ofta svåra frågor. Problemet för seriösa politiker är att det sällan finns enkla svar på svåra frågor. Om de enkla svaren fanns, skulle det inte ens de flesta svåra frågor behöva ställas.
Efter valet är det lätt att se att de som haft ansvar inte i tillräckligt hög grad noterat oron. Orsakerna till vårt internationella beroende har inte presenterats tillräckligt tydligt. Hela vår välfärd är beroende av den internationella handeln, och nya hinder för handeln sänker vår välfärd. Utan invandrare kommer vi inte att klara vården av varken äldre eller yngre. Vi har fått en tydligare uppdelning av den politiska opinionen mellan å ena sidan dem som ser öppenhet mot omvärlden och internationellt samarbete som förutsättningar för ett bättre liv, och å andra sidan dem som ser en restriktiv attityd mot omvärlden och nationalismen som sina recept. Vi som ser det internationella samarbetet som förutsättningen ett gott liv, får argumentera mera och tydligare. Svaret på de svåra frågorna om vår välfärd är nämligen mera internationellt samarbete, inte mindre.
Inom näringslivet har alltför många glömt sitt sociala ansvar. Det är värt att notera att de långsiktigt bästa marknaderna finns i stabila demokratier med tryggad välfärd för alla. Trovärdigheten raseras när företagsledare kräver att andra skall jobba till 68 eller 70, medan de själva går på pension vid 58 eller 60. Finansmarknaden har delvis börjat leva ett eget liv vid sidan av produktion och service. Kortsiktighet, felaktiga förväntningar, spekulationer i värden som inte finns och dolda förluster har skapat oro, som drabbat oss alla. För att öka långsiktigheten i placeringarna, borde kanske mäklare få bättre lön, ju färre affärer de gör. Marknadsekonomin har ingen ideologisk konkurrent längre. Det enda hotet mot marknadsekonomin idag är marknadsekonomin själv. Marknadsekonomin klarar knappast av att själv skapa de tydligare etiska och moraliska internationella regler som behövs. Politikerna är starka nog att reglera den internationella marknaden, när de väl vill göra det. Också här är svaret mera internationellt samarbete, inte mindre.
Det gick så här i riksdagsvalet när seriösa politiker trodde sig vinna över populisterna genom att själva bli populistiska, när oron bland mänskorna inte noterades, och när orsakerna till vårt internationella beroende inte framfördes tillräckligt tydligt. Det gick så här när många började slira i försvaret av ett gott samhälle för alla. Vi drar de rätta slutsatserna när vi blir tydligare i vårt försvar öppenhet och förståelse, av ett mänskovärdigt liv för alla.
OLE NORRBACK
förbundsordförande