Är valfriheten bra, illa eller både och?

26.01.2018 kl. 08:17
Ledare #1 De flesta uppfattar ordet ”valfrihet” positivt. Vem vill nu att andra begränsar vår rätt att välja? Som allt annat har valfriheten också avigsidor. Alla, både bland äldre och yngre, har inte kunskap och/eller förmåga att välja. Att välja bort det som är nyttigt är också valfrihet. För stor valfrihet i grundskolan t.ex. medför att unga väljer bort kunskaper de senare behöver. Skolsvenskan är ett exempel.

De flesta uppfattar ordet ”valfrihet” positivt. Vem vill nu att andra begränsar vår rätt att välja? Som allt annat har valfriheten också avigsidor. Alla, både bland äldre och yngre, har inte kunskap och/eller förmåga att välja. Att välja bort det som är nyttigt är också valfrihet. För stor valfrihet i grundskolan t.ex. medför att unga väljer bort kunskaper de senare behöver. Skolsvenskan är ett exempel.

Traditionellt talar högern för valfrihet och vänstern för offentlig styrning. Skillnader i åsikterna finns kvar, men båda har glidit in mot mitten. I kommuner med starkt vänsterinslag finns privata vårdföretag, och i kommuner där högern är stark prioriteras offentlig vård. Avideologiseringen syns tydligast inom arbetshälsovården. Den drevs fram av löntagarnas organisationer, ivrigt påhejade av vänstern, och är nästan helt i privata händer idag. Arbetshälsovården har gett de privata vårdföretagen en rejäl skjuts framåt. Ett bra system har också avigsidor. Den som har jobb eller pengar kan använda den privata vården, där köerna är korta, om de finns. En ögonoperation får man inom någon dag eller någon vecka inom privat vård, inom någon månad inom offentlig sektor. Pensionärer, barn och arbetslösa, som står utanför arbetslivet, har inte alls samma möjligheter till snabb primärvård, delvis inte heller till specialistvård. Den här orättvisan har blivit tydligare med åren.

 

Kvaliteten inom den offentliga vården är säkert god i de allra flesta fall, men det kan ta tid att komma in i vården. En lång väntan kan i värsta fall förkorta den vårdbehövandes liv. De längre köerna till offentlig vård kan orsakas av resursbrist, men det är säkert också en fråga om organisation. Det finns offentliga vårdcentraler, som organiserat bort det mesta av köandet.

Lönsamheten är det allt överskuggande måttet på ett privat företags verksamhet. I konkurrens med andra är privata företag lyhörda för förändringar så att lönsamheten tryggas. Därför är privata företag, också inom vården, flexibla och inriktade på effektivitet.

Effektivitet kan ändå inte vara det allt dominerande kriteriet i vården. Omtanke och medmänsklighet, att hålla patientens hand en stund längre, kan ge trygghet som höjer livskvaliteten och till och med spara vårdkostnader.

Den offentliga sektorn har inte samma förändringstryck på sig som den privata har på grund av lönsamhetskravet. I den bästa av världar kompletterar den privata sektorn med sin flexibilitet och sitt förändringstryck, och den offentliga sektorn med en tydligare betoning på mjuka värden i vården, varandra. Så här renodlade är ju inte modellerna, men i en situation där privat och offentlig vårdsektor verkar under jämlika villkor, kan de sporra varandra till positiv förnyelse och bättre kvalitet.

Nu verkar ju inte offentlig och privat vård helt under samma villkor. Särskilt inom den specialiserade vården, är privata företag favoriserade. De har inget jourtvång och de kan välja ekonomiskt lönsamma vårdformer.

Vinster i vården har inte samma politiska laddning hos oss som i Sverige. Det ger oss en möjlighet att vara pragmatiska. De planerade ändringarna av vården innehåller nu element som kan leda till ökad jämlikhet när möjligheterna till valfrihet specialistvården gjorts mindre från det tidigare förslaget. Som alltid lurar djävulen i detaljerna. Vilka de är vet vi ännu inte, när vi har tillgång bara till de allmänna riktlinjerna. Vårt uppdrag att se till svenska pensionärers bästa har inte blivit mindre.

 

Ole Norrback, förbundsordförande

ANNONSER