I en jämförelse med andra länder kan vi svara ja.
Världen blir aldrig färdig och de bästa systemen har också luckor. De luckor som nämns här är inte avsedda som allmän gnällighet, utan som exempel på svagheter i systemet, som vi som förbund och som medmänskor skall hjälpas åt att fylla.
Diskussionen om att bo hemma har nyanserats, och väl är det. För en ensam åldring kan hemmet kännas som ett fängelse, men trots det inte som en borg. Dålig fysisk rörlighet och få kontakter till andra ökar ensamheten och känslan av instängdhet. En ensam åldring är ändå inte skyddad eller oåtkomlig i sitt hem. Allt från allsköns telefonförsäljare till falska poliser ser äldre, gärna dementa ensamboende som lätta byten. En lätt dement pensionär hade beställt ett tjugotal tidningar, mest finskspråkiga som han inte kunde läsa, köpt massor av s.k. hälsopreparat, tagit helt onödiga försäkringar och blivit medlem i flera organisationer han inte visste något om. Allt hade nitiska telefonförsäljare lyckats truga på honom, möjligen samma försäljare. Den lilla pension han till nöds levde på räckte inte till, räkningar dök upp varje vecka och kontot var tomt. En prenumeration skall man själv säga upp, helst på nätet, annars pågår den i all evighet. Systemet är infernaliskt för en lurad åldring som aldrig lärt sig använda datorn. En äldre kvinna sa att hon sov med en kniv under kudden, ”för det rör sig så underliga mänskor i trappan nuförtiden”. Det här vara bara två exempel på att hemmet för några kan vara en otrygg ensamhet, inte den trygga borg våra hem borde vara.
Vi behöver mycket mera av serviceboenden, som flexibelt ger hjälp enligt behov. Gamla bostäder är sällan anpassade för äldre. Bara att ändra våtutrymmen, bredda dörrar och bygga hissar, som är anpassade för rullator, blir dyrt. Fördelarna med serviceboenden är många. Där är det bl.a. mindre ensamhet och nära till andra, samt tryggare, då det är svårare att bli utnyttjad av hänsynslösa skurkar och försäljare.
Ju äldre vi blir och ju längre vi bott i samma hus, dess svårare är det att bryta upp, och finns det inga alternativ så bor man kvar. För alla är inte det alternativet det tryggaste. På samma sätt som förbundet nu har kurser i hur man skriver testamenten, borde vi också hjälpa medlemmar att i tid överväga olika boendeformer.
Det är inte bara boendeformerna och vårdsystemen, som förändras. Också andra förändringar av lagar, andra regelverk och praktiska funktioner berör oss pensionärer. Vill vi påverka nya regler så att pensionärernas behov också beaktas, skall vi vara ute i tid. Styrelsen har flera gånger diskuterat behovet av mera personalresurser för intressebevakningen. Höstmötet var framsynt och uppmanade styrelsen att vidta åtgärder. Nu föreslår styrelsen enhälligt att medlemsavgiften höjs så att intressebevakningen kan intensifieras.
Ska vi kunna åldras tryggt, måste vi kunna argumentera trovärdigt för våra behov. Det krävs kunskap för att göra det skickligt och trovärdigt. Mera personalresurser behövs för att vi skall kunna skaffa kunskaperna, forma argumenten och göra ett gott jobb.
.png)
