Är vi då mera riktigt glada idag, när den ena glädjedödaren inte mera finns? Kanske inte. Vi både hittar på nya och lyfter upp gamla glädjedödare. Hur bra vi än har det, tycks vi inte komma helt ut ur jämmerdalen. Julen är kristenhetens gladaste helg; vi firar ju vår Frälsares födelse. Det om något borde väl göra oss riktigt glada. I stället för att fokusera på julens egentliga budskap, skjuter vi det i bakgrunden. Vi stressar oss till utmattning med städning, köper nyttiga och onyttiga saker åt varandra, äter alltför mycket och försöker träffa vänner vi inte hunnit med under året. Förväntningarna och verkligheten ligger alltför ofta alltför långt ifrån varandra. Efter den långa helgen är många av oss helt utmattade. Så var det väl inte tänkt.
Många världsliga förändringar borde väl göra oss riktigt glada. Vi som levt länge har ett tidsperspektiv, som unga inte har. När vi jämför förr och nu, borde väl glädjeämnena stå på rad. Vi behöver inte bära in ved och elda i kakelugnen genast på morgonen för att hålla kylan ute. Vi behöver inte gå till brunnen efter vatten och värma det för att tvätta händerna och ansiktet. Hela kroppen tvättade vi i bastun, en gång i veckan, ”eller vid behov”. Vi behöver inte löpa till utedasset för att tömma tarm och blåsa. Vi behöver inte klippa ullen av fåren, karda, spinna och väva den till kläder. Vi behöver inte själva slakta hönan eller grisen för att få kött på bordet, inte heller fiska julgäddan, och vi behöver inte mjölka kon, kärna smöret eller ysta osten. Vi behöver inte sitta påpälsade men ändå frysande i släden till julottan. Vi behöver inte vara rädda för att få dödsbud från krigsfronten när någon i familjen eller i grannskapet stupat. Delar av den här verkligheten har många av oss pensionärer upplevt. Knappast någon vill återvända till den.
”Inte blir man glad, och blir man så `hålls`(=förblir) man inte”, säger ett österbottniskt talesätt. Vi själva avgör ju om vi vill se glädjeämnena eller inte. Optimisten ser vattenglaset som halvfullt, pessimisten som halvtomt, och realisten som både - och. En flåshurtig optimism är till ingen nytta, men att söka glädjeämnena ger oss distans till svårigheterna.
Det goda samhället bygger på tillit. I de flesta internationella jämförelser ligger de nordiska länderna främst just därför. De är inte felfria, men de är goda för invånarna, inte bara för makthavarna. Tyvärr kan också det goda samhället erodera inifrån. Det är en paradox att trots allt mera information, utbildning och öppenhet, väljer allt flera att tro på det ytliga och på lögner och på inbillade hot. Om alltför många gör det, försvagas tilliten och det goda samhället tar skada. Det får inte ske!
Oberoende av kultur, språk, religion, nationalitet har alla mänskor en längtan efter trygghet, att bli sedda och respekterade. Alla vill leva i det goda samhället, men alltför många i vår värld har en mycket lång väg dit.
Det goda samhället vi lever i har vi pensionärer alla varit med om att bygga. ”Och Gud såg på allt han hade gjort, och se det var mycket gott.” Så beskrivs Guds syn på skapelsen i Bibeln. Utan alla jämförelser kan också vi vara nöjda med det vi tillsammans åstadkommit. Den insikten bör väl rimligen kunna öka julglädjen.
.png)
