Tillsammans

I vår barndom och ungdom var det kooperationen och föreningar som gällde i de små samhällena. Det man inte klarade av själv gjorde man gemensamt. I andels- eller sparbanken sparade eller lånade man. Varor köptes och delvis såldes i handelslaget. På landsbygden var ofta kvarnen, mejeriet, slakteriet, ibland också sågen andelslag. El- och telefonlinjerna drogs av dem som anslöt sig, men lokala andelslag eller föreningar hade ansvar för verksamheten. När TV och datorn inte fanns kunde man ”prata bort kvällarna” med grannarna. Vi pensionärer växte upp i en tid när mänskorna var närmare varandra. I det avseendet var det bättre förr.
Mycket av det som sköttes lokalt och gemensamt i vår ungdom har tagits över av globala och internationella företag, också det på gott och ont.
Vår tid kommer historikerna sannolikt att kalla materialismens tid. Alla vill vi ha mera av det materiella goda. Knappast någon har mött någon, som inte vill högre lön, större pension, mera studiestöd, mera på banken eller tjockare aktieportfölj. Följderna är mest positiva, men också negativa. Vi har fått mera och bättre utbildning, bättre vård och omsorg, reglerade arbetstider och större fritid, samt mycket annat som vi upplever som positivt. Följderna är också negativa. Miljöförstöringen, överanvändning av begränsade naturresurser, men delvis också ett kyligare klimat mellan mänskorna är några. Vi behöver mindre global uppvärmning och mera medmänsklig värme.

En större självupptagenhet präglar också vår tid. Allt flera väljer att leva ensamma och antalet födda barn minskar. Lever man ensam krävs mindre anpassning, men man går miste om den gemenskap närheten till en familj ger. På 1940-talet föddes över 120 000 barn varje år, nu föds bara drygt 40 000. Globalt är det inget problem att födelsetalen minskar, jorden kan ju inte föda hur många som helst av oss. Nationellt är det ett problem om storleken mellan generationerna varierar mycket. Solidariteten mellan generationerna ställs på prov när de som skall jobba ihop våra pensioner blir för få och deras börda börjar kännas för tung. 
Själviskheten är också på tillväxt. Det syns inte minst i den politiska debatten. I substans är det ingen skillnad mellan ”mitt land först” och ”jag först”, bara en nivåskillnad. ”Strunta i de andra” innehåller samma budskap. Det är mycket oroande när ledande politiker och debattörer använder ordval från vulgär-  och hatdebatten för att skilja mellan oss och dom. Om alltför många börjar tro att de som har annan hudfärg, ber på ett annat sätt, sjunger andra sånger eller talar ett annat språk, är sämre än vi, får vi ett omänskligt samhälle. Minoriteter är då de första som kläms åt, vilket vi kan se i många länder, också inom EU, trots entydiga internationella avtal och regler.  

Mycket av det vi gjorde tillsammans lokalt då vi var unga, borde vi nu göra tillsammans nationellt och internationellt. Orden ”tillsammans” och ”tillit” borde vägleda oss, nu som då, inte ”misstänksamhet”, ”missunnsamhet” eller i värsta fall ”hat”. Ett renare Östersjön, en reglerad och rättvisare världshandel, mera respekt för de mänskliga rättigheterna och mycket annat kan vi få bara när vi jobbar tillsammans, över alla gränser.

Ole Norrback