0,5 eller 0,7?

Det känns rätt nedvärderande att räkna vårdare med decimaler. Varje vårdare, liksom varje vårdbehövande, är en hel mänska, och därför borde vi använda hela tal. Frågan borde ju då vara; behövs det fem eller sju i personalen för att klara 10 vårdbehövande?

Vårdbehovet låter sig inte mätas alltför schematiskt. Det individuella vårdbehovet kan variera mycket. Pigga gamla klarar sig med mindre hjälp, dementa åldringar behöver mycket mera. När en influensa härjar, behövs plötsligt mera personal för en tid. Personalresurserna skall naturligtvis bestämmas enligt behoven, vilket är lätt att säga, men inte lika lätt att göra. Problemet är att entydiga mått på det individuella vårdbehovet inte finns.

Inför riksdagsvalet slöt partierna upp bakom talet 0,7, och i sitt program gick den nya regeringen in för det högre talet. Vision och verklighet kan ibland ligga en bit ifrån varandra. Nu har regeringen fått konstatera att två hinder finns; brist på pengar och brist på personal. Därför är det är inte säkert att regeringens planer är möjliga att genomföra under de kommande fyra åren. Med omprioriteringar kan man få fram pengar, men personal trollar man inte fram. Pensioneringarna inom vårdsektorn ökar under de närmaste åren, samtidigt som vi borde anställa flera. Vi borde utbilda flera vårdare, vilket tar tid, men den åtgärden är inte tillräcklig. Vi behöver invandrare för att klara av personalbristen. Invandrare behöver också utbildning, åtminstone i finska och/eller svenska.

Det betyder att trycket på hemvården ökar. Också där är bristen på personal ett problem, om än med lokala variationer. Tanken på att gamla skall bo hemma så länge som möjligt har ett stort stöd. På ett allmänt plan är det lätt att stöda tanken, alla vill vi ju bo hemma. Bland beslutsfattare har tanken stöd också av en annan orsak; allmänt tror de att det blir billigare för kommunerna då. Nu har det visat sig att hemvården inte alltid är billigare. Särskilt om den som behöver vård skall besökas flera gånger per dag och avståndet är långt. Då går tid åt också till resor, men också i tätorter går tid åt till att hitta parkeringsplats för vårdarens bil. All den tiden är borta från huvuduppgiften, dvs. vården. Personalen gör naturligtvis mest nytta om de som behöver vård bor nära varandra, helst i samma hus.

Statens normer, också för äldreomsorgen, bygger ofta på behov i medeltal. I verkligheten är behoven individuella och lokala, inte i medeltal. Därför borde ansvaret för äldreomsorgen i huvudsak finnas hos kommunerna.

fter åratal av planering och många ogenomtänkta förslag, förändras sannolikt vårt vårdsystem mycket under de närmaste åren. Majoriteten av politikerna anser fortfarande att ansvaret skall bäras regionalt. Också om regionerna får huvudansvaret, så bör det finnas lokala instanser med makt och ansvar för äldreomsorgen. Så kan man säkrast garantera kvaliteten.

I stora enheter försvinner minoriteterna. Det behövs särlösningar för att trygga vården och äldreomsorgen på svenska. Sådana kan vi få nu, om vi som finlandssvenskar vet vad vi vill. Svensk samsyn inför förändringarna är tyvärr en bristvara. Det bådar inte gott.

God vård handlar om så mycket annat än om talen 0,5 eller 0,7.