De flesta av oss har därför levt ”hemma” på flera ställen. Ordet ”hemma” skall väl därför tolkas som stället där vi bor och, framför allt, känner oss hemma.
I boendet sammanfaller inte alltid möjligheterna och behoven över tid. Som äldre skulle vi klara med mindre yta, men då bor många av oss rätt stort. Medan barnen växte upp bodde många av oss trångt, när vi hade behövt större yta. Orsakerna till att vi som gamla vill bo kvar i en stor bostad är inte alltid rationella. Möblerna och tingen i våra hem, som ofta funnits där i många år, måste vi delvis avstå från när vi flyttar till mindre. Känslomässigt har vi bundit oss till huset och allt vi har omkring oss i vårt hem. Vi vill också ha rum när barnen och barnbarnen besöker oss, kanske bara någon gång per år. Ett uppbrott från en invand och trygg miljö känns kanske också som en konkret påminnelse om livets ändlighet.
Gamla bostäder är sällan anpassade till gamla mänskors behov. Trösklar, för smala dörrar för rullstol eller rullator och trånga toaletter kan plötsligt skapa svårigheter i det dagliga livet. Det kostar att anpassa en gammal bostad till förändrade behov. Också ekonomiskt kan det vara klokt att flytta till ett mindre och bättre anpassat boende.
Ensamheten är ett växande gissel bland oss äldre. Det trygga hemmet kan också börja kännas som en bur när våra sociala behov är fortsatt starka, men rörelseförmågan är begränsad. Hemvården hjälper, men stressade hemvårdare på korta besök minskar sällan ensamheten.
Vårt boende är också ålderssegregerat. Unga har flyttat från glesbygden, men de äldre blir kvar. Också i tätorterna kan avstånden tidsmässigt vara stora mellan generationerna, då de unga sökt billigare bostäder i förorterna eller kranskommunerna.
Minnet, synen och hörseln blir ju inte heller bättre med åren. Ny teknik och enkla praktiska lösningar kan hjälpa. En lapp på dörren med orden nycklarna, plånboken och telefonen påminner oss om vad vi skall ha med oss när vi går ut. Ny teknik skall öka vår trygghet, men inte kränka vår integritet. När minnet blir sämre och beroendet av hemvården ökar, kan en sängmatta, som rapporterar när vi stiger upp och en apparat vid dörren som rapporterar när vi går ut, öka vår trygghet. Med mobilen i fickan kan någon också hitta oss om vi går vilse. Då vet hemvården var vi finns om vi behöver hjälp.
Serviceboenden i olika former utvecklas hela tiden. Det är glädjande att man allt oftare vill öka kontakterna mellan generationerna. Boenden för ungdomar och pensionärer i samma byggnad är ett exempel på gott nytänkande, liksom placeringen av barndagvård och äldreboende i samma byggnad.
Kollektivt boende är bara för ungdomar, kan man tycka. Så behöver det ju inte vara. I en större lägenhet kan flera pensionärer bo tillsammans med både egna utrymmen och t.ex. gemensamt vardagsrum. Den boendeformen passar sannolikt dem bäst som från tidigare känner varandra väl, och dem som är yngre när man flyttar samman.
Det är klokt att i tid fundera över hur och var vi vill bo när hjälpbehovet ökar. Det är klokt att också i tid fundera över vad som skall hända med våra ägodelar, som vi har i vårt hem. Det är också klokt att skriva ett testamente om hur allt det vi lämnar efter oss skall fördelas. Att planera för framtiden är alltid klokt, oberoende av hur gamla vi är.
.png)
