När grannen sophanterar, då gör vi det också. En borttappad telefon eller väska hittar oftast tillbaka till sin ägare. Många av oss står kvar vid röd gubbe fastän ingen bil syns. Vår kultur är sådan. Vi respekterar regler och vi litar på varandra.
Norden är ändå inget paradis, och lurendrejare finns. Alla syndar vi ju själva också på nåden ibland och t.ex. går mot röd gubbe. Det finns farligare trender i utvecklingen, som oroar. En är att politiska ledare, som borde vara föredömen, struntar i överenskommelser, själva ifrågasätter rättssystemet de har ansvar för och ljuger medvetet. Olagligheter som korruption och skattefiffel, men också lagliga men moraliskt tveksamma åtgärder som höga bonusar och tidig pension till cheferna skadar inte bara tilliten till näringslivet, utan också till hela vårt samhälle. I de sociala medierna blandas fakta och fiktion med avsikt. Massmediernas jakt på det spektakulära och det negativa ger en fel bild av omvärlden, som skapar oro och osäkerhet. Alla har vi ett ansvar för att gränsen mellan det som går an och inte går an är klar. Att respektera andras värderingar och nyanserat analysera argumenten bakom våra och andras värderingar och åsikter är en dygd, inte en svaghet. Vulgärdebatt, var den än finns, förråar och skapar både misstro och oro. Vårt samhälle, byggt på tillit, behöver nu sina försvarare.
Vissa former av vardagslurendrejeri är också på tillväxt och drabbar en del äldre mera än andra. Man behöver knappast vara gammal för att irriteras av de envetna telefonförsäljarna. I sitt program lovar regeringen att ta itu med avarterna inom telefonförsäljningen. Det är inte en dag för tidigt.
Ensamma äldre uppskattar när någon ringer. En vältalig försäljare kan muntra upp i ensamheten. Någon jämlik position mellan försäljare och köpare finns emellertid inte i den situationen. När samtalet är över är pensionären inte alltid ens medveten om att hen har gjort ett nytt elavtal, prenumererat på en tidning, tagit en ny helt onödig försäkring eller blivit medlem i en helt främmande förening. Senast när räkningarna börjar dyka upp framgår sanningen. Då är det så dags. En åldring med begynnande demens kommer kanske inte ens ihåg att någon ringt. Enligt det avtal, som pensionären, medvetet eller omedvetet gjort, är det kunden, som skall säga upp avtalet. Det är lättare sagt än gjort. Telefonförsäljningen sköts som regel av ett skilt bolag, och där svarar ingen när man vill säga upp avtalet. Kontaktuppgifterna till producenten av varan eller tjänsten är oftast väl dolda på det företagets hemsida. För en åldring, som inte har en dator, är det snart sagt omöjligt att bli av med t.ex. prenumerationen på den tidning man kanske inte ens läser. – En annan liknande företeelse är de helt onödiga husreparationer, som överenergiska försäljare tvingat på ensamma äldre. Det finns till och med s.k. juridisk expertis som erbjuder tvivelaktiga tjänster.
Telefonförsäljningen måste regleras mycket hårdare. Den muntliga överenskommelse som man eventuellt gjort i telefon borde inte gälla som avtal. Säljaren borde åläggas att sända ett skriftligt avtal till köparen, och avtalet blir giltigt först när det undertecknats och returnerats.
Nöjda kunder får man genom att betjäna dem väl, som man redan har. Den sanningen tycks en del företag nu ha glömt.