Ingen kunde förutse och få har hoppats på att landets gränser skulle stängas, att hela Nyland skulle isoleras, att vi alla skulle begränsa våra sociala kontakter till ett minimum och att vi som är 70+ inte skall träffa andra. Begränsningarna har ett gott syfte, att skydda alla och i synnerhet oss gamla.
Har man inte frihet kan man inte heller ta fullt ansvar. När mötes- och rörelsefriheten – båda garanterade i grundlagen – nu är så begränsade, så kan vi inte heller ta ansvar som vi brukar. Vi kan inte ordna möten, inte resa, inte träffas och inte måna om varandra på alla de sätt vi vanligen gör. I ett avseende har dock vårt personliga ansvar ökat, paradoxalt nog. Genom att följa myndigheternas regler tar vi ansvar inte bara för vår egen, utan också för andras hälsa. Ju mera ansvarsfulla vi är, dess färre insjuknar och dess snabbare kan vi alla successivt återfå friheterna. Om viruset sprider sig långsamt, och tiden i karantän delvis därför blir lång, kan dock begränsningarna börja ifrågasättas. Det är inte ansvarsfullt. Viruset är nytt, och inte ens experterna vet allt. De vet ändå mycket mera än vi, och därför är det så viktigt att följa deras råd.
Ansvar är faktiskt orsaken till begränsningen av friheterna, dvs. ansvar för de mest utsatta bland oss. I en demokrati ser makthavarna det som sin självklara plikt att skydda medborgarna. Ingenting är så ont att det inte också för gott med sig. Nu har också ledare i auktoritära länder och tom. i diktaturer börjat inse att deras egen position kan försvagas om spridningen av viruset inte begränsas. Också om deras motiv mera är omtanke om den egna positionen än om folkets väl och ve, så påminns de om maktens förgänglighet. Mycket hälsosamt!
De som vill stänga gränser i vårt land har också fått en tankeställare. Vår personliga välfärd är så starkt beroende av öppna gränser och en fungerande internationell handel. Nu ser vi hur dyra stängda gränser blir för oss alla. En kärv verklighet minskar utrymmet för populismen. Hälsosamt, också det!
Det finns också hotbilder. Genom att kontrollera vår rörlighet via mobilen kan man följa smittspridningen. Det syftet är vällovligt, men det gäller att se upp. Osunda makthavare kan förstärka kontrollen av medborgarna, och osunda marknadsförare kan missbruka informationen. Bindande internationella avtal och skärpt lagstiftning behövs för att komma åt otygen.
Krisen har också tagit fram goda sidor hos många. Viljan att hjälpa syns tydligare. Grannar som knappt känner varandra är beredda att hjälpa. Förmågan att hitta på och utveckla ny verksamhet har tagit många intressanta uttryck i föreningar och företag. Mobiltelefonerna, som så ofta hindrat många i samma rum från att tala direkt med varandra, hjälper nu oss att vara sociala, också det en paradox.
För mycket är alltid för mycket. Det massmediala flödet har varit sakligt, men alldeles enormt. Mindre är ibland mera. Nu far många illa i onödan. Det finns fortfarande många andra viktiga saker i vår värld, också glada och positiva, som nu inte syns.
Också den här krisen tar slut. Vi som är 70+ får då på nytt möjlighet att leva det sociala liv de flesta vill, och vi kan också hjälpa och uppmuntra varandra som vi gjorde före krisen.
.png)
