Alla vi vill ju ha mera av dem, också de som redan har mycket. Ingen av oss har väl hört någon klaga över sin för höga pension, sin för höga lön, sitt överstora studiestöd, sin för tunga aktieportfölj eller sitt överstora bankkonto. Pengarna är en bra dräng, men en dålig herre.
Strävan till ständigt högre materiell välfärd styr i hög grad våra liv. Pengarna är ju det yttersta måttet på den materiella välfärden. Med mera pengar kan vi köpa mera av det materiella goda vi vill ha. Vi glömmer ofta(st) att viktiga element i vårt liv inte fås för pengar. Inre harmoni, äkta omtanke, frihet från stress, gott samvete och riktiga vänner säljs inte på marknaden.
Det finns naturligtvis ett samband mellan livskvalitet och pengar. Det gamla talesättet att ”fattigdomen är ingen fröjd” är en evig sanning. Ordet fattigdom är emellertid inte exakt. Den som idag klassas som fattig var det inte för ett par hundra år sedan. Fattigdomen bestäms i vår tid i relation till hur andra har det. I det goda samhället skall de som har det sämst vara prioriterade när välfärden fördelas. Trots att de nordiska länderna är bäst i världen på det här området har vi en hel del kvar att göra.
Också ordet rikedom är relativt. Det är naturligtvis inget fel i att bli rik. Många förmögna är det tack vare personligt nytänkande, mod, målmedvetenhet och hårt arbete. Förmögenheten har så att säga kommit på köpet. Framgång ger tillfredsställelse, som inte heller kan köpas för pengar. Det är sedan mera tveksamt om framgång också ger lycka.
Efter att 1900-talets kommunism föll samman på sin egen orimlighet har marknadsekonomin ingen ideologisk utmanare. Marknadsekonomin är nu det största hotet mot sig själv. Osund konkurrens, mutor och korruption, karteller och för stor dominans är några av de osunda dragen. Det är en paradox att man inom näringslivet talar sig varm för fri konkurrens, men utan marknadsregler skulle vi nu ha monopol på flera områden. Mänsklig verksamhet, också marknaden behöver regler för att systemet skall fungera väl.
I dag är marknaden global medan alltför få regler är det. Reglerna är mest nationella eller regionvisa som t.ex. inom EU. Utvecklingen är nu osund i dubbel bemärkelse. Å ena sidan vill många inkrökta nationalister stänga gränser, å andra sidan får de globala företagen samtidigt allt större makt. Informationsteknologin ger oanade möjligheter till snabb tillväxt, överstora vinster, men dessutom till kontroll av oss både som medborgare och konsumenter. Nationella och globala marknadsmonopol kan vara ett lika stort hot mot det goda samhället som diktatorer i politiken. Mera internationella avtal, inte färre behövs för att bryta den mycket osunda utvecklingen.
Bland statsvetare och ekonomer säger en del att stater och bolag inte har någon moral. Det är en konstig uppfattning. Varken stater eller bolag är självändamål. Båda finns till för oss mänskor och båda styrs av mänskor. Saknar bolagen och staterna moral, så är det väl de styrande det är fel på?
Som medborgare är vi inte maktlösa. Som konsumenter kan vi välja bort produkter och bilda opinion mot osunda drag på marknaden. Vi kan rösta på politiker som lovar mindre och gör mera. I vår demokrati har vi otaliga möjligheter att visa vad vi tycker och tänker. Penningen och marknaden skall vara våra drängar och inte våra herrar.