Möten mellan generationerna, som urbaniseringen och flyttningsrörelserna redan länge försvårat, har ändå kunnat ske över nätet. Nätet är ett bra surrogat, men bara just ett surrogat för att kunna träffas på riktigt. Vi har fått nya handfasta bevis på hur mycket vi behöver varandra. Vi vill på nytt få umgås på riktigt, möta blickar, se kroppsspråk och känna äkta samvaro. Jo, vi har lärt oss att det går att leva annorlunda, men de mesta erfarenheterna vill vi ändå lämna bakom oss. Dock inte alla. Både privat och i förbundet har den kreativa fantasin lämnat tydliga spår, som vi kan dra nytta av framöver. När faran är över har vi i pensionärsförbundet ett stort ansvar att snabbt komma igång med både gammal och ny verksamhet. Också det kommer vi att klara.
Vårt land har klarat sig bättre än de flesta andra. Antalet insjuknade och döda är lågt i en jämförelse. Andelen vaccinerade är bland de högsta. Ekonomin går bättre än vi trodde. Sommaren är på kommande. Det finns orsaker till optimism.
Framför allt kan vi tacka oss själva för att de allra flesta så väl följt myndigheternas råd. Vårdsektorn är värd ett stort tack för ett uppoffrande arbete och myndigheterna med ansvar för hälsovården för trovärdiga rekommendationer. Våra politiker är värda ett tack för sitt klara ansvarstagande. Vi kan vara nöjda av många goda orsaker, men passiverande förnöjsamhet har vi inte råd med.
Brister har nämligen också gjorts tydliga. Trots varningar var vi dåligt förberedda för en pandemi. Utrustning som t.ex. ansiktsmasker fanns inte. Tillverkningen av mediciner har i hög grad flyttats till länder med lägre kostnader. När en ny medicin behövs snabbt och i stora mängder blir utrymmet för nationell egoism överstort. Antingen måste tillverkningen av mediciner flytta tillbaka, åtminstone till EU, med högre priser som följd, eller så måste tydligare internationella avtal till. Det senare är svårare att få till stånd.
Vi har fått nya bevis på brister i myndigheternas samarbete. Det första beviset såg vi genast när pandemin kom. Ingen myndighet hade ansvaret för att kontrollera inresande till landet, vilket bidrog till en ökad smittspridning. Informationen har också onödigt ofta gått i kors. Kampen mot pandemin har varit en ensaksrörelse. Följdeffekter som ensamhet, psykiska problem och utslagning är ägnats för liten uppmärksamhet, och åtgärderna för dem som drabbats oskäligt tycks inte ha nått alla. Myndigheternas delvis destruktiva revirtänkande har funnits länge men tydliggjordes.
Regeringen har ett kollektivt ansvar för samordningen, men inte ens ministerierna är bra på samarbete. Ett bättre samarbete mellan myndigheterna kan bara starta med att regeringen inser sitt kollektiva ansvar. Ministerierna har fått för stor makt över sina egna frågor, vilket kan vara bekvämt av politiska skäl, men skapar svårigheter och långsamhet i det dagliga arbetet.
En grundlig utvärdering behövs för att komma åt de brister som pandemin avslöjat. Vi har t.ex. ingen myndighet för samordningen i en kris. En sådan kunde ha hjälpt lokala myndigheter att organisera vaccineringen, utan att pensionärer skulle ha behövt ringa hundratals gånger för att anmäla sitt intresse.
Man lär så länge man har elever, sade förra läraren. Alla lär vi så länge vi lever, om vi vill.
.png)
