Vem ska hålla Elsa i handen?

I mitten av februari kom regeringens svar på protesterna.
I år höjs avdraget för resekostnader mellan hem och jobb till 30 cent per kilometer. I fjol var avdraget 25 cent per kilometer. I avdraget ingår en självrisk på 750 euro och ett maximalt avdrag på 8400 euro. 
Att taket höjs gynnar dem som pendlar riktigt långa sträckor. En halv miljon finländare gynnas av det höjda avdraget.
Men sakta i backarna. Hur gick det här till? Det är bra att regeringen kompenserar dem som tvingas köra långt till jobbet, men andra grupper kompenseras inte i motsvarande mån.
Svenska pensionärsförbundets finska systerorganisation Eläkeliitto har protesterat mot att pensionärer med små inkomster inte kompenseras på något sätt. Regeringen glömmer bort flera hundra tusen pensionärer med små inkomster. Många av dem bor i glesbygden och är beroende av bil för att ta sig till butiken, läkaren och apoteket.
På annan plats i denna tidning skriver vi om Pensionärsförbundens intresseorganisation PIO som kräver att Finland ser över beskattningen av pensionärerna. Framför allt de indirekta skatterna – bensinskatten är en av dem – tenderar att slå extra hårt mot de fattigaste pensionärerna.
Det är lätt att instämma i Eläkeliittos krav  om att pensionärer med små inkomster bör kompenseras för den  dyra bensinen. 
Låt mig exemplifiera det. Ta ett pensionärspar som bor på olika adresser till följd av kvinnans sjukdom. Hon, vi kallar henne Elsa, bor på ett serviceboende i kommunens centrum. Han, vi kallar honom Sven, bor kvar i parets egnahemshus i en by 40 kilometer bort. Varje år kör han i snitt 14 240 kilometer mellan hemmet och kyrkbyn.
Sven vill hälsa på Elsa varannan dag. Nu är han orolig för att han inte ska ha råd längre. I början av året kanske han måste välja mellan att köpa sin egen nitromedicin eller tanka bilen.
Vem ska hålla Elsa i handen när Sven inte har råd att tanka bilen?