Med all rätt.
Den känsla som ändå tagit överhanden för många av oss är viljan att hjälpa. Det syns i Röda Korsets insamlingar, insamlingar på arbetsplatserna och i de bussar med frivilliga som hämtar hit människor på flykt undan ett rått krig.
Så låt oss bygga vidare på viljan att hjälpa både de som är kvar i Ukraina och de som kommer hit. I skrivande stund ser vi bara början av en stor flyktingström. Och tyvärr ser vi också människor som inte kommer att kunna ta sig ut ur Ukraina. Många av dem är gamla och sjuka.
Alla dessa behöver vår hjälp och vårt stöd. I stort och smått. Vi pensionärer som är aktiva föreningsmännskor kan säkert bidra. Röda Korset, Hoppets stjärna och Kyrkans ulandshjälp är bara några exempel på organisationer med erfarenhet av hjälp i kris- och krigssituationer. Det är viktigt att hjälpen når fram till de som behöver den mest.
Organisationer som är vana att arbeta i krisförhållanden vet hur det här jobbet skall göras. Vi är säkert också många som funderar över vår egen situation och vårt förhållande till vår stora granne i öster – den som nu startade ett krig.
Vi inte bara funderar, vi pratar om det när vi möts och det skall vi fortsätta med. Det är viktigt att prata och uttrycka känslor när kriget är så nära. Och bearbeta känslorna, gärna tillsammans. Vi kan ju inte undgå nyheterna och de hemska bilderna. Vi har dem i våra vardagsrum. Kanske måste vi ändå våga tänka positivt, tänka att alla de samtal som nu förs presidenter och ministrar emellan skall ha en betydelse.
För hur skall det bli om vi (eller våra ledare) inte kan tala med varandra? Det är ändå samtalet som skall leda till större förståelse för varandra, större respekt för varandra.
Dessutom behöver vi kämpa för att mänskliga rättigheter inte bara skall vara något vi skriver på papper, de skall finnas i varje människas verklighet. För hur vi än tänker så är människans värde okränkbart. Det gäller överallt i världen, varje enskild människa. För att detta skall kunna vara verklighet behövs fred – inte krig.
.png)
