Frågan i rubriken tycks vara mycket aktuell. För de flesta av oss spelar kommungränserna en ganska liten roll i vardagen. I praktiken är de gränser för den kommunala förvaltningen, men av allt mindre betydelse, därför att kommunerna samarbetar allt mera. Många små kommuner har ju flyttat ut nästan all beslutanderätt till samkommuner, organisationer eller bolag. Också stora kommuner samarbetar allt mera.
Den lokala identiteten är naturligtvis förankrad i kommunen, men den beror också på många andra faktorer. Grannarna, närmiljön, föreningarna, naturen, för att nämna några, är var för sig viktiga i den lokala identiteten. Jag växte upp i en kommun, Övermark, som inte längre finns, men jag är inte mindre övermarkbo för det.
Debatten om kommunerna har länge haft fel fokus. I stället för att tala mest om kommunala gränser borde vi tala om servicen och dess nåbarhet, innehåll och kvalitet. Kommunerna finns ju till för att i första hand förse oss med god vård och god utbildning. ”Vilka kommuner behöver vi för att få den bästa servicen?” är därför den fråga vi skall ställa.
Kommunen finns till för mänskorna, inte tvärtom. Våra behov av service förändras också hela tiden. I en del kommuner, som tidigare var barnrika, finns numera mest åldringar. Låga födelsetal betyder färre elever och färre skolor. Flera åldringar kräver i stället bl.a. mera vård. Få kommuner är snabba till nödvändiga förändringar. På många håll finns nu en överstor kapacitet inom utbildningen och samtidigt brist på kapacitet inom åldringsvården. I stora kommuner kan vi se samma företeelse mellan kommundelarna. Stadskärnorna befolkas av äldre och ensamstående, medan barnfamiljer bor i nybyggda områden.
Också sättet att producera tjänster ändras hela tiden. I synnerhet inom hälsovården förändras vårdmetoderna snabbt. Ny teknik och mera specialisering ger en koncentrering till färre orter. ”Bättre vård länge borta eller sämre på nära håll”, är en relevant fråga när det gäller delar av specialvården. Samtidigt kan också utlokalisering av specialvård ske. En större kommun eller kommuner i samarbete kan få specialistvård inom t.ex. geriatri, vilket mindre kommuner var för sig inte kunde få.
Servicebehovet borde diktera hur kommungränserna går. Nu är det ofta tvärtom. Ibland gör kommungränserna det svårare att ge den bästa servicen.
Det sägs att besluten fattas närmare invånarna i små kommuner. Det är en sanning med mycket stor modifikation. Om all utbildning utom lågstadiet administreras av en samkommun, primärvården av en annan och teknisk sakkunskap köps av utomstående, så har de folkvalda just ingenting att besluta om. ”Är den lokala demokratin starkare om vi har många fullmäktigemedlemmar med nästan ingen makt eller få med mycket större makt”, är en retorisk fråga, som vi borde ha mod att besvara.
När behoven, sättet att producera tjänster och strukturerna förändras kan servicen på svenska äventyras. Förändringarna i produktionen av servicen och i förvaltningsstrukturerna stoppar knappast upp, också om alla finlandssvenskar är emot. Nu behöver vi en närmast total kartläggning av hur den svenska kommunala servicen bäst kan skötas i framtiden. Tom. i huvudstadsregionen behöver vi särlösningar över kommungränserna för att trygga servicen på svenska.
Kort sagt: Vill vi ha en god svensk kommunal service i framtiden måste vi våga tänka nytt och göra det nu.
OLE NORRBACK
förbundsordförande