En del barn ställer frågor om hur det var förr i världen. Andra är inte ett dyft intresserade. Hur skall vi äldre i mormors- och farfarsrollen förhålla oss? Eller annorlunda uttryckt: Hur värdefullt är det att barnbarnen får veta någonting om alla de förändringar som skett på otaliga områden, både till det bättre men ibland också till det sämre? Behöver de det perspektivet? Kan de ta det till sig? Vill de ens? Men borde de ändå?
Det här var tankar som osökt inställde sig när jag nyligen läste en bok med livfulla skildringar från tider som låg på många årtiondens avstånd. ”Livet och livat i Västerskogen” heter den, författad av Aage Weber, österbottning liksom det förlag som gett ut boken, Labyrinth Books ab i Nykarleby.
Där kan man läsa om tröskkalas, om potatisupptagning som också en sexåring förväntades delta i, om slädfärder till julottan, om glad samvaro där mustiga historier stod för underhållningen. Författaren berättar också om de långa arbetsdagarna och hur en uttröttat husbonde somnade med ansiktet i grötfatet när han hade stuckit sig hem till stugan för att få litet mat mellan varven.
Knappt om det mesta var det, särskild under krigs- och efterkrigstider. Vintrarna var kalla, det var ont om bränsle, och i Jakobstads Tidning ingick i augusti 1947 en annons i vilken en damcykel var till salu eller ”bytes mot ved”. Affärer kunde man göra med nästan vad som helst. Eller vad sägs om annonsen ”Använda rakblad köpes”?
Talkoandan var en realitet, som i dag känns rätt avlägsen. ”Jag kommer bra ihåg takläggningstalkon, när taket var fullt med pärtspikande gubbar och gammelstugans kök fullt av tanter som kokade mat och kaffe”, skriver Weber. Själv var han, så pojke han var, med i pärtläggningen och fick på köpet ”god grundkondition och styrka i musklerna.”
För många blev ändå emigration till Sverige en sista utväg när utkomstmöjligheterna i hemlandet sinade. Weber ger en målande beskrivning av överfarten från Vasa till Stockholm: ”Gubbarna söp, sjöng och spydde, fruarna grät och vojade sig medan barnen kurade ihop sig i någon knut.” Själv kände han hemlängtan redan innan han hade gått ombord.
Visst kan man läsa om hur det var förr. Men en berättande morfar eller farmor kan föra verkligheten ännu närmare. Och det kan ge nyttiga perspektiv på dagens situation, någonting värt att tänka på ibland, både för äldre och yngre. Prata gärna om det, ni som ännu minns, tycker
ANDERS G. LINDQVIST
.png)
