Om ett liv efter valet (God Tid 8/2008)

Så vart då kommunalvalet undanstökat och det mesta har återgått till vardagen. Dagstidningarna börjar se ut som vanligt. Den dagliga postskörden återfår sin normala struktur. Valplakaten försvinner, så många som nu klarat sig undan den ohejdade förstörelselusta som de tycks bli föremål för. Det sistnämnda är f.ö. ganska märkligt. Det är som om det skulle finnas grupper (enskilda?) i samhället som tycker sig bäst kunna utnyttja sina demokratiska påverkningsmöjligheter genom att slå sönder misshagliga partiers valplakat. Man undrar: Utnyttjar dessa samma personer också sin medborgerliga rätt att rösta eller har det här klientelet inte ännu kommit upp i rösträttsåldern?

Återgång till vardagen, ja. Är det kanske just så som det inte borde få vara. För först nu börjar allvaret. Nu skall det göras verklighet av vallöftena. Nu skall valprogrammens omsorgsfullt snickrade formuleringar bli konkret politisk aktivitet. Och nu skall vi alla följa med vad som riktigt börjar hända, hålla kontakt med dem vi känner gemenskap med, be dem komma till våra möten och berätta vad som är på gång o.s.v.
   Ändå vore det naivt att tro, att allt som utlovats i valstridens hetta skulle kunna förverkligas, så där bara. Det är lika befängt som tanken att ett utbyte av medlemmarna i pensionärsförbundets styrelse skulle lösa alla problem, som det visst på fullaste allvar har antytts. Men någonting kan vi vänta att skall ske. Och inte bara vänta utan också kräva. En av den s.k. representativa demokratins svagheter är ju att den lätt hamnar i träda, när valen väl är över. För då, tycker väljarna, sitter ju våra valda representanter där i sina fullmäktigförsamlingar, gruppmöten och nämnder och skall se till att samhället fungerar. Bollen är nu hos dem, de har den fullmakt vi utfärdat i valbåset. Att de kunde ha nytta av de vanliga medborgarnas respons, kritik och/eller uppmuntran blir lätt bortglömt.

Där har pensionärsorganisationerna, både på lokal och riksnivå, en central uppgift: att fungera som påtryckningsorganisation, att vara aktiv i bevakningen av pensionärernas intressen också mellan valen, kanske framför allt just då. Svenska pensionärsförbundet tar numera denna uppgift på största allvar, vad jag kan se. Att det ändå inte alltid leder till resultat beror på att vi inte kan lägga den kraft bekom våra yrkanden som andra större intresseorganisationer kan uppbåda. Vi kan inte strejka, ja naturligtvis kunde vi, men med vilken effekt? Och ensamma förmår vi inte heller så mycket. Vi måste gå fram på bred front. Instrument för detta har skapats. Nu hänger det på den goda samarbetsviljan, bland alla inblandade.

ANDERS G. LINDQVIST