Om familjebegreppet (God Tid 1/2010)

Alla har vi väl följt med turerna i den egyptiska mormoderns kamp för att få stanna i Finland hos sina söner. Frågan är knappast avgjord när detta nummer når sina läsare, men oberoende därav är några tankar om familjebegreppet på sin plats. Argumentet för att sända henne till ett ovisst öde, där hon inte har några anhöriga, är ju att hon inte räknas som hörande till familjen.

När två unga möts och Amor med nödig träffsäkerhet avlossar sina pilar brukar resultatet ju ofta bli två blygt framstammade ”ja” inför den kyrkliga eller världsliga överhetens företrädare. Sedan levereras så småningom enligt naturens lagar ett antal bidrag till befolkningsökningen. En familj uppstår. Samtidigt utstöts, om jag har förstått paragrafryttarna rätt, mor- och farföräldrarna ur den formella familjehelheten. Kanske lagstiftaren har haft sina randiga skäl att skriva lagen på detta sätt. Och vanligtvis har det väl inte någon större praktiskt betydelse. Mormor och farfar kan fortsättningsvis känna samhörighet med sina ättlingar i barnbarnsgenerationen.
   Men när det skärper till bläddrar myndigheterna i lagboken. Vill det sig riktigt illa hotar utvisning.
   De medlemmar som bär upp denna tidning är i betydande utsträckning mor- och farföräldrar. Och de kan naturligtvis ge katten i paragraferna. Men känns det ändå inte litet snopet – för att uttrycka det milt – att av lagens majestätiska bokstav inte bli accepterad som familjemedlem. Detta så mycket mera som just denna generation behövs och måste beaktas mer än någonsin, när föräldrarna sliter på i förvärvslivets trampkvarn och det finns behov av någon eller några med tid, tålamod och livserfarenhet.

En viktigare uppgift finns knappast för oss pensionärer än att hjälpa den yngsta generationen framåt på livets knaggliga och gåtfulla stigar. Storfamiljernas tid är borta, vilket inte enbart skall beklagas, men den har lämnat väsentliga tomrum efter sig, som vi pensionärer kan hjälpas åt att fylla.

ANDERS G. LINDQVIST