Om klickbildning (God Tid 9/2008)

I oktober stod jag bakom disken på de finlandssvenska tidskrifternas avdelning på årets bokmässa i Helsingfors, redo att besvara frågor och lägga ett gott ord för både pensionärsrörelsen och dess språkrör. God Tid hade där sällskap av ett 70-tal andra finlandssvenska tidskrifter, och mässbesökarna kunde plocka åt sig gratis provexemplar ur framlagda högar. Intresset var det inget fel på, högarna minskade i rask takt. Överhuvudtaget har publiktillströmningen ökat från år till år. Nu senast uppgick den till 69 000 besökare. Inte så illa, men så fanns där också mycket att välja på. Det finlandssvenska inslaget var samlat i en stor, synlig helhet under rubriken ”Den finlandssvenska boken”, och på den s.k. Edith Södergran-scenen i avdelningens grannskap kunde en vanligtvis talrik och intresserad publik lyssna på författare och andra kulturproducenter i svenska samtal och intervjuer.

Så långt om bokmässan, som varmt rekommenderas när det igen är så dags. Impuls till dessa rader fick jag emellertid av en äldre dam, som stannade upp vid God Tids diskplats och i det sammanhanget fick en vänlig förfrågan om hon eventuellt var medlem i någon pensionärsförening. Det var hon inte, visade det sig, och hon förklarade varför. Själva medlemskapet hade hon ingenting emot, men den pensionärsförening som fanns på hennes hemort verkade helt ointresserad av nya medlemmar. Där hade man redan sin stamtrupp, sina klickar, och en ny medlem tycktes man inte känna behov av.
   Eftersom damen föreföll att vara en helt sympatiskt person och fullt tänkbar som ny medlem kunde jag inte annat än beklaga situationen. Samtidigt beslöt jag återkomma till frågan i denna spalt.

Det här klickväsendet i föreningslivet är ingen ny företeelse. Det har säkert många av oss upplevt. Jag tror det mycket sällan är riktigt medvetet, ännu mindre ogint, för att inte säga aggressivt på något sätt. Men det känns så tryggt och bra att hålla ihop med dem man alltid varit tillsammans med, antingen det så skett vid kaffebordet, under teaterbesöket eller på bussresan. Men när nu en organisation så energiskt sysslat med medlemsvärvning som Svenska pensionärsförbundet gjort under en längre tid, så passar detta sällsynt illa in i bilden. Och bilden borde gå att förändra utan svårigheter, dels med en viss attitydförändring hos nuvarande medlemmar, dels genom konkreta åtgärder.
   Några exempel på vad som görs eller kan göras: Ge en styrelsemedlem som specialuppdrag att ta hand om alla nya medlemmar, inte bara skaka hand vid ingångsdörren utan också medverka till att de nya kommer in i gemenskapen. Försök gå in för att varje ny medlem får ett slags ”fadder” som tar hand om nykomlingen. Det kan vara en bra början. Presentera den nya medlemmen för de andra vid första sammankomsten men tvinga inte henne/honom att själv ta till orda. Alla älskar inte att uppträda.
   Trots att medlemsvärningskampanjen går bra har vi inte råd att avstå från en enda potentiell medlem!

ANDERS G. LINDQVIST