Om ljusglimtar (nr 4/2008)

Att upptäcka ljusglimtarna i vardagens jäktiga verklighet är rimligtvis en upplevelse för envar, för oss pensionärer inte minst. Jag hade nyligen två sådana upplevelser.

På en stilla promenad i det fridsamma Gäddvik gick vi, min hustru och jag, över en gångbro, flitigt använd också av cyklister. Vi märkte att det bakom oss närmade sig två cyklande gossar, åldersmässigt någonstans i de första tonåren. Som bron var ganska smal drog vi oss åt sidan så att gossarna obehindrat skulle kunna passera. Just när den ena hade hunnit förbi oss vände han litet på huvudet och kastade ett vänligt ”kiitos” över axeln.

I en supermarket, där trängseln ofta kan vara ganska stor mellan hyllorna, kom en liten flicka och jag att alldeles lätt kollidera med varandra. Hon kan ha varit sådär 8–9 år, och jag tror vi bägge var medskyldiga till kollisionen, om nu inte det mesta skall skyllas på att det var rusningsdags. Innan jag knappast ens hade noterat sammanstötningen hann hon före med ett spontant ”anteeksi”, och så var det inte mera med det. Och flickan försvann i myllret.

Mina upplevelser var inga märkvärdigheter men ändå värda att notera, tycker jag. Mycket har sagts om ungdomens brist på pli och hyfs, säkert inte utan orsak. Men undantag finns förvisso. Det fick jag två bra bevis för, kanske litet oväntade men så mycket mera glädjande.

Någon lustigkurre har sagt, att den fullvuxna mänskan till att börja med nog kan var ett föredöme för ungdomen men sedan så småningom ändå mest blir ett avskräckande exempel. Det kan ifrågasättas. För just vi seniorer, som möjligtvis har fått en grundligare artighetsfostran än vad dagens unga bestås med, har här en uppgift: att föregå med gott exempel, inte spara på beröm och uppmuntran, även om responsen kanske uteblir. Med artighet och vänlighet kommer man långt, också över generationsskrankorna. Det kostar så litet och kan betyda så mycket.

ANDERS G. LINDQVIST