Om maskar, orkidéer och danslokaler (God Tid 6/2009)

28.08.2009 kl. 01:00
Anders G. Lindqvist berättar om pensionärers sysslor och tidsfördriv.

Nu kan jag redovisa en ny redogörelse för pensionärstidens sysslor och tidsfördriv, dessutom av en som minsann inte långleds av sysslolöshet under sina pensionärsår. Det är Marianne Winquist i Esbo, och hon har prövat på mycket och trivts med allt, däribland blommor, dans och kompostmaskar.

Växter nämner hon i första hand. Det kan nästan alla hålla på med, säger hon, antingen odlingarna är förlagda till balkongen, fönsterbrädet eller en egen täppa. Orkidéer har berett henne särskild njutning. Men också nyttoväxter ingår i sortimentet. Hon hänvisar till en engelsk rekommendation: Alla borde odla åtminstone tre ätbara växter. Man sparar också pengar genom att vara självförsörjande.
   Litet inom samma gebit ligger kompostering med maskar. Det är en aktivitet som i Sverige har fått sin egen intresseorganisation, Maskringen. Och det är också från Sverige Marianne Winquist har importerat sina maskar, de skall vara av rätt sort, nämligen. Men är de det så är de helt underbara, de åstadkommer en fantastiskt fin mull med en produktionstid om tre månader, och de förökar sig i behövlig utsträckning. Maskkompostering kan ske i samarbete med grannarna, och då får det hela också en social effekt. Dessutom får man mylla gratis och i bästa fall nedsatt avfallsavgift.

Som pensionär beslöt Marianne Winquist börja dansa. Först gick hon på en danskurs, och utrustad med dess lärdomar sökte hon sig till olika danslokaler, en upplevelse redan det, säger hon. Där möttes hon av både exotiska och vulgära miljöer, ibland med rikligt alkoholförekomst, ibland helnyktra. Publiken har varit brokig, från 30 år uppåt, damerna i majoritet.
   Dansandet hade framför allt hälsoeffekter. Styva knän och besvärliga höfter blev i fantastiskt skick, t.o.m. en flunsa försvann i dansens virvlar. Det var mycket roligt, säger Marianne Winquist, och tycker att pensionärer bra kunde besöka danshak. En förutsättning är ändå att kommunikationerna fungerar. Enklast är det om man har tillgång till bil, men en del dansarrangörer ordnar också med särskilda busstransporter till dansställena.

Som om detta inte skulle räcka till har Marianne i många år sysslat med keramikarbeten på arbis. Det var bra motion för fingrarna, framhåller hon, men också i hjärnan händer det någonting under det skapande arbetets gång.
   Alldeles gratis är ju inte dessa fritidsaktiviteter, och överhuvudtaget borde frågan om pensionärernas ekonomi – hur få pengarna att räcka till – tas upp till diskussion. Tipset är noterat!

ANDERS G. LINDQVIST

ANNONSER