Om medlemsunderlagets betydelse (God Tid 2/2010)

Igen en gång har diskussionen om det svenska Finland flammat upp. Undersökningar görs, scenarier utarbetas, debattörerna öser på för fullt. Det är bra. Värst vore det om tystnad skulle råda i Svenskfinland. En mycket grundläggande fråga fördes på tal i Hufvudstadsbladet här nyligen. Vad är Svenskfinland egentligen, vad har vi gemensamt, sammanbindande? Bara språket säger någon. Väldigt mycket mer säger någon annan och kan räkna upp allt från kyrkohistoria till sättet att festa.

Jag tror på föreningsväsendets roll i dessa sammanhang. Det är, som vi alla vet, väl utvecklat på finlandssvenskt håll. Det finns väl knappast någon finlandssvensk, som inte hör åtminstone till någon förening. Många kan höra till tiotals. Via föreningsfolket når vi ut till alla hörn av det svenska Finland. Det är en resurs att beakta, aktivera, använda.
   I dag är nämligen situationen den att alla goda krafter verkligen behövs. De kan aktiveras just via sina föreningar. Det betyder naturligtvis inte att man i föreningslivet skall avstå från de primära uppgifter föreningarna har sig förelagda, genom uttryckliga formuleringar i stadgar och verksamhetsplaner. Men det betyder att vid sidan av detta hålla den finlandssvenska aspekten framme, visa upp sin bredd och styrka utåt, se till att man är ett levande bevis för finlandssvensk livskraft, vara på alerten allmänt taget och reagera när anledning ges. Uppgifter och arbetssätt finns mer än nog.

Föreningarnas tyngd och synlighet beror inte minst på medlemsunderlaget. Jag större förening, desto kraftigare röst i samhällsdebatten. Framför allt gäller detta föreningar som driver någon speciell grupps intressen, som har en påtryckarfunktion, och det kan man väl säga att de flesta föreningar har. Pensionärsorganisationerna är ett mycket bra exempel just på detta. Därför är det så viktigt att alla ansträngningar görs för att ytterligare öka var samlade styrka, den som räknas – och respekteras – när medlemsantalet används som måttstock.
   Med växande medlemsskaror kan vi göra oss själva, vår pensionärsgemenskap och vår finlandssvenska framtid en stor tjänst.

ANDERS G. LINDQVIST