Om bosoner och annat obegripligt

31.08.2012 kl. 08:49
Ingen kolumnist med självaktning kan väl låta bli att skriva någonting om higgsbosonen. Anders G. Lindqvist är inget undantag. Läs hans kolumn i God Tid nummer 6.

Ingen kolumnist med självaktning kan väl låta bli att skriva någonting om higgsbosonen, den där som gör att det blir massa – något förenklat uttryckt. Det lär kunna bli en verkligt stor upptäckt. Förstår man inte riktigt dess innersta väsen kan man alltid trösta sig med att alla inte har förstått relativitetsteorin heller. Någonstans har jag läst att det har funnits bara tre vetenskapsmän som riktigt begrep sig på det här som gjort Albert Einstein odödlig. Och alla tre påstås dessutom ha varit av olika åsikt om vad teorin egentligen innebar.

Men nu var det alltså higgsbosonen. En liten tröst i allt det obegripliga är att det ännu är ganska osäkert om det just är Higgs boson man har hittat. Men låt oss hoppas. Redan 1964 anade man någonting i den här vägen, och den som gjorde det var den brittiske fysikern Peter Higgs. Han har fått ge namn inte bara åt bosonen utan också at det s.k. higgsfältet, som ”genomsyrar universum och gör att både higgsbosonen själv och andra partiklar har massa”, allt enligt Wikipedia som håller reda på det mesta.
   Om detta verkar något invecklat blir allt mera begripligt när det berättas att forskningen har utförts vid partikelacceleratorn LHC i Cern, där man kan åstadkomma hastigheter som närmar sig ljusets. Cern ligger utanför Geneve, just vid gränsen till Frankrike. Där har man byggt en fantastisk cirkelrund tunnel vars längd är 27 kilometer. I den görs experiment som – sägs det – kan ge svaret på världens uppkomst.

En del forskare varnar för experimenten och säger att de kan leda till att man åstadkommer ett s.k. svart hål, som kan sluka hela jorden, andra tror inte alls på sådana skräckscenarier. Jordens undergång har det för övrigt varit tal om många gånger tidigare. Jag minns från min skoltid i Hangö på 1940-talet att det var på tapeten, men en kvinnlig skolkamrat försäkrade att även om jorden går under så inte gäller det oss här i Hangö i alla fall. Varefter man lugnt kunde återgå till läxläsningen.
   Men om man nu har gjort stora hastighetsframsteg i Cern så kommer det också andra uppmuntrande rapporter, från Karleby tror jag det var, där brukar man vara bra på sånt här. Där har man konstaterat att om man springer riktigt fort så händer det att det svartnar för ögonen. Och det beror ju, som var och en strax inser, på att man då har överträffat ljusets hastighet.
   Vilket såhär i OS-eftersnackets tider kan vara någonting att beakta i de fortsatta träningsprogrammen.

ANDERS G. LINDQVIST

ANNONSER