Så klarade vi oss igen en gång!
Detta utrop av lättnad beror på att världen sen heller inte gick under den 21 december, som man på sina håll hade förutspått. Det var ju så att mayafolkets kalender tog slut den dagen, och då låg domedagsscenariot nära till hands. Men de misstog sig, och väl var det när man nu något oförsiktigt hade betalat julklapparna kontant.
Den läsvärda rikssvenska tidningen Illustrerad vetenskap behandlade i sitt decembernummer denna viktiga framtidsfråga. Helt uppmuntrande text var det inte. Vetenskapsmännen, som kanske är litet mera att lita på än mayorna, säger att på längre sikt ser det inte riktigt hoppfullt ut. Det finns flere faror som hotar.
En fara finns hos oss själva. Den tekniska utvecklingen kan skena iväg, robotar får någon form av mänsklig intelligens och börjar ta över. Eller så uppstår ett programmeringsfel någonstans och maskinerna börjar löpa amok; sådant har det gjorts filmer om.
Allvarligare är det här med våra grannar i rymden. Kommer det en asteroid flåsande med sikte på jorden så kan kollisionen få förödande verkningar. Mest förefaller man ändå att oroa sig för solen. Solarna i universum har nämligen en benägenhet att svälla upp, ljusstyrkan ökar, värmeutstrålningen likaså. Efter en kort högkonjunktur i solkrämsbranschen börjar medeltemperaturen stiga. Småningom antas haven avdunsta, och utan vatten kan inget liv existera.
Men ta det inte så allvarligt. Forskarna kan ha fel, och på en punkt förefaller de dessutom att vara ganska överens. Hotet är inte överhängande. Det beräknas ta 7,6 miljarder (7 600 000 000) år innan det blir omplaceringar i vårt solsystem. Då antas först Merkurius och Venus, de innersta planeterna, slukas upp av solen, och sedan småningom är det jordens tur.
Men litet på sin vakt får man nog vara nästa gång det igen blir 21 december. Några skinksmörgåsar och en kall pilsner kan vara bra att ha om det smäller.
ANDERS G. LINDQVIST
.png)
