Om namnteckningar

22.02.2013 kl. 05:40
En namnteckning kan, påstås det, berätta en hel del om den person som plitat ner den, kåserar Anders G. Lindqvist i God Tid. Kanske avslöjar den en dynamisk personlighet eller en konstnärlig eller kanske en tillbakadragen o.s.v. Ibland kan den också berätta vad personen ifråga heter, men det är inte så vanligt.

En namnteckning kan, påstås det, berätta en hel del om den person som plitat ner den. Kanske avslöjar den en dynamisk personlighet eller en konstnärlig eller kanske en tillbakadragen o.s.v. Ibland kan den också berätta vad personen ifråga heter, men det är inte så vanligt.

Många mänskor är i den positionen att de måste skriva under olika handlingar ganska så ofta. Och heter man då t.ex. Karolina-Johanna Alexandersson-von Krankensneider så blir det förstås jobbigt. Att tillgripa något slags förkortning framstår i den situationen som en lockande utväg. En sådan rationaliseringsåtgärd går ibland till överdrift. Av den en gång så ståtliga namnteckningen återstår bara några spillror, som ofta liknar de där krumelurerna man ritar på något mindre viktigt underlag när vill kontrollera om kulspetspennan fungerar.
   Vad jag då frågar mig är om en sådan namnteckning egentligen har något värde som identifikation.  Nu är det ju förstås vanligt (och man kan ju nog förstå varför) att det skall finnas ett namnteckningens förtydligande undertill. När kalligrafin nuförtiden inte är så värst på modet behöver detta inte nödvändigtvis betyda att någon större klarhet uppnås.  Skall man t.ex. hämta en försändelse på posten bör man kvittera ut den snällt och lydigt. Men står det åtta personer och trampar otåligt i kön man har bakom sig blir möjligtvis också förtydligandet en smula svårtolkat. Fingeravtryck vore kanske en lösning.

Sedan händer det ju ibland att ens namnteckning skall bevittnas. Då finns risken att man står där med ytterligare två oläsliga namn. I aktstycken såsom testamenten, köpebrev och liknande med bestämda krav på juridisk hållbarhet är namnförtydligandet ändå vanligtvis maskinskrivet, och då må nu själva autografen sedan se ur hur som helst.
   Förr i världen kunde namnteckningar vara små konstverk, i varje fall om man håller sig till kungliga personer. Det var slängar och öglor och krusiduller väldeligen, åtminstone om de skrev på något aktstycke som antogs gå till historien. Vilket vi dödliga ju sällan gör. Inte på posten i varje fall.

ANDERS G. LINDQVIST

ANNONSER