Det blev bara pannkaka. Så kan någon tänkas utropa, när någonting gått käpprätt åt skogen eller åtminstone i stöpet. Härav kunde man dra den slutsatsen att pannkakan är en symbol för misslyckande. Det är dock att göra pannkakan en stor orätt. Den är utmärkt, främst som efterrätt men gärna också som mellanmål eller i utfärdskorgen. Visserligen kräver den vanligtvis sällskap av en god sylt, krusbärs t.ex., eller sviskonkräm som den välkända åländska pannkakan. En klick vispgrädde bidrar också till den kulinariska upplevelsen. Sålunda utstyrd kan den vara hur njutbar som helst.
Pannkaka tycks vara en passande metafor också i andra sammanhang. Marsch, pannkaka! kan det heta om man vill få någon att övervinna tröghetslagen. Och den som överraskas av någonting kan tänkas utropa ”himmel och pannkaka!” vilket är en ganska oväntad kombination av två rätt olika företeelser.
En annan begreppskombination har vi i formuleringen ”gå upp som en sol och ner som en pannkaka”. Igen får pannkakan stå för misslyckandet. Den trevliga strandsysselsättningen som består i att kasta smörgås har på en del håll gått under benämningen att kasta pannkaka. Det får väl anses vara en mera positiv variant.
Länge trodde man ju att jorden var platt som en – pannkaka. När man sedan kom underfund med att den inte alls var det förlorade pannkaksliknelsen sin relevans utan att någon annan maträtt kom i stället. Men de kulinariska liknelserna tog inte slut ändå. Någon gång i tiden har man ju trott att månen var en ost, en emmentaler förslagsvis, med hål och allt. Men sedan Armstrong och Aldrin stövlat omkring där uppe och sparkat i dammet kändes inte heller den liknelsen särskilt lyckad. Men jag kan väl föreställa mig att de sedan satte sig ner vid stranden av Stillhetens hav (Mare tranquillitatis) och blickade ut över det karga landskapet för att därefter ur sin medhavda tornister plocka fram några trevliga pannkakor, som Nasa hade försett dem med som vägkost.
Pannkakan följer oss i många av livets skeden.
ANDERS G. LINDQVIST