De äldsta av oss minns säkert hur det började. Hevonen on häst, pappi on präst. Det var Harry Strengs Suomen kielen alkeet, första lektionen. Här dyker man direkt in i den historiska verkligheten. Vi står mitt i det agrara samhället, där hästen var viktig, såväl framför plogen som framför släden på juldagsmorgonen. Och religionens grepp var ännu fast, det klerikala inflytandet oförfalskat. Pappi var en samhällelig tungviktare.
Suola on salt, mallas on malt. Javisst. Kylskåp, djupfyst och vakuumtorkat var än så länge föga kända i bredare kretsar. Men törsten behövde förvisso släckas efter långa, dammiga arbetsdagar eller välsaltat tilltugg, och malten hade en viktig funktion. Kylmä – kallt var det förstås också allt emellanåt, och därmed fick man någonting meteorologiskt att bita i. Kaikki on allt täcker sedan återstoden.
Så tog man alltså, med Harry Strengs benägna medverkan, de första stegen på det finska språkets vingliga stig. I fortsättningen blev det förstås svårare, och behändiga likheter mellan svenska och finska ord var alltid välkomna, till exempel pojke som visade sig heta poika eller rektor som blev rehtori på finska. Lätt som en plätt, trodde man.
Ju mera man tvingats in i den lingvistiska snårskogen har man uppskattat ord som är ungefär lika på andra språk som på ens eget modersmål. Och lånord är ju ingen ovanlig företeelse. En som kommit in på detta tema var den utomordentlige kåsören Guss Mattsson (1873–1914).
I ett kåseri undrar han varför student skall ha en så märklig finsk motsvarighet som ylioppilas. Öfverlärjunge, vad är nu det, fnyser han. Varför inte hellre en begriplig ordliknande motsvarighet. Han föreslår tutentti.
Då skulle en kvinnlig student (några sådana fanns väl redan på hans tid) bli tutenttitar. En genitivböjning, studentskans, bleve följaktligen tutentittaren. Så långt allt väl.
Men så inser han att den kasus som heter abessiv och som beskriver avsaknaden av något (vilket kan ha haft stor aktualitet just i fråga om studentskorna) skulle bli tutentittaritta. Och då måste han, sannolikt litet motvilligt, medge att det kanske ändå var orsak att övergå till "mindre utmanande former".
Det var sist och slutligen kanske enklare med överlärjunge, ylioppilas, synnerligast som en sådan mycket väl kan bli en pappi, som färdas med hevonen i den kylmä vinternatten hem till prästgården, där ett glas gjort på mallas väntar på honom.
Vilket var kaikki för dehär gången.
Anders G. Lindqvist
.png)
