God Tids redaktionsråd har i sin outgrundliga vishet tänkt sig att ett tema för detta nummer, årets andra, skall vara hälsa. Låt oss alltså tackla ämnet.
Hälsa kan man, som alla vet, göra på mycket olika sätt. Man kan, särskilt vid större avstånd mellan kontrahenterna, vinka, vifta eller uttrycka sig på något annat koreografiskt godtagbart sätt. Slängkyssar kan också utväxlas på avstånd men torde inte förekomma i någon större utsträckning. Men det är en trevlig sed, fast man naturligtvis får se till att de inte hamnar fel.
Sedan synes det mig som om det skulle ha blivit litet enklare med de verbala hälsningarna. Det går merendels bra att ropa hej eller morjens eller någonting annat för ögonblicket improviserat. Terve förefaller fullt gångbart i finskspråkiga sammanhang. Vanligtvis får man svar på samma nivå. Mina erfarenheter säger att hej knappast mera uppfattas oartigt, påträngande eller respektlöst, inte ens vid större åldersskillnader, inte ens i skrift. En viss försiktighet kan trots allt ändå vara bra.
Så har vi det klassiska handslaget. Det känns i regel tryggt och bra. En del vältränade manspersoner kan ibland uppfatta det som ett slags styrkedemonstration, vilket ju inte är nödvändigt, i synnerhet om motparten är en spröd änkenåd. Utdragna handskakningar förekommer mest vad statsbesök och behöver inte alltid ses som bevis för någon djupare vänskap.
En kram är trevlig, om jag får ha en personlig uppfattning. Släktingar kramas pliktskyldigast (intensiteten beror på omständigheterna), damer ofta, herrar gärna, nyförlovade ideligen, obekanta sällan. Tilläggas bör – för säkerhets skull – att kramandet inte är någon variant av brottning.
Kramen åtföljs ofta av kindpussen, i regel från honom till henne men fullt tänkbar också mellan hen och hen. Den tycks vara på modet och bör givetvis utövas med vederbörlig respekt för nylagd makeup. Vanligtvis är den tvåsidig. Bara en kind verkar snålt på något sätt. Mera intimt pussande, som varmt kan anbefallas, hör dock hemma i den privata sektorn.
Att kyssa på hand tyckt höra till sällsyntheterna. Men, som någon har sagt, någonstans skall man ju börja.
Anders G. Lindqvist
.png)
