Av en händelse kom jag nyligen att bläddra i en finsk-svensk ordbok. Och i trakten av det ord jag var på jakt efter stötte jag på det finska ordet ”röh”. Det verkade först något förbryllande men visade sig småningom ha den svenska motsvarigheten ”nöff”. Det var alltså fråga om hur den finska grisen låter – eller anses låta. Och då kom jag in på det som heter onomatopoetiska , det vill säga ordhärmande eller ljudmålande ord.
Exempel på sådana ord är verb som sörpla, prassla, smacka. plaska eller slafsa. Det uttalade ordet låter alltså ganska lika som den företeelse det handlar om.
Går man in på kapitlet djur och de ljud de åstadkommer finns det mycket av onomatopoetik. Djurs läten är svåra att återge med våra vanliga bokstäver, men det har funnits en benägenhet att försöka: Grisens nöff, kattens mjau, fårets bä, kossans mu, hundens vov-vov o.s.v. Allt i god ljudhärmande stil.
Också på detta område härskar flerspråkighet. Grisen anses alltså säga ”röh” på finska, i engelska sammanhang ”oink”, på franska ”groin-groin” och på kinesiska ”hulu-hulu”. Utan närmare kunskap om hur kinesiska grisar överhuvudtaget låter vågar jag ändå påstå att det nu sannolikt handlar om en mera dialektal variant.
Grodan är enkel och rättfram, vanligtvis någon form av ”kvak” eller – i finare sammanhang – ”koach”. I Nederländerna krånglar man inte heller till det, det är ”kwak” rätt och slätt. Och ”kvakk” heter det på norska (nynorsk sannolikt) medan Albions söner föredrar ”croak”.
Inga språksvårigheter, alltså.
Anders G. Lindqvist
.png)
