Det var en gång, för omkring 200 år sedan, en ung man som hoppades på anställning som bokhållare vid landets äldsta sparbank i Åbo. Han satte sig då ner och formulerade en ansökan med hopp om positivt bemötande. Sin skrivelse riktade han till ”Högväl- och Välborne, samt Högädle Herrar Ordförande och Ledamöter vid Spar Banks Inrättningen i Storfurstendömet Finland.”
Han fortsätter: ”Att varda antagen som Bokhållare vid Spar Banks Inrättningen i denna Åbo Stad; därom vågar, hos Högväl- och Välborne samt Högädle Herrar Ordförande och Ledamöter, jag i djupaste ödmjukhet anhålla; i hvilket afseende jag lika ödmjukt får bilägga Bevis över mig frägd och förda vandel.”
Ännu en gång försäkrar han, med upprepande av högväl-, välborne och högädle, att han hoppas vinna sina ”Höga Förmäns Gunst och ynnest” innan han avslutar ”med djupaste vördnad”.
Huruvida han fick jobbet förtäljer inte min källa, men om det blev avslag kan det knappast ha berott på bristande underdånighet och ödmjukhet. Men kanske andra sökande bugade sig ännu djupare.
Detta skedde alltså för länge sedan, och mycket har skett sedan dess. Relationen mellan myndigheter och medborgare har antagit naturligare former, i takt med förverkligandet av demokratins jämlikhetsideal.
Trots det lever sådana begrepp som överhet och undersåtar vidare och påminner om gångna tiders synsätt. Och alltjämt känner säkert många mänskor något av underdånig respekt i umgänget med myndigheterna. Vilket är helt onödigt, om man är ute i ärliga och angelägna ärenden.
ANDERS G. LINDQVIST
.png)
