Det fanns en tid, måhända inte ens så väldigt avlägsen, när barn inte duade sina föräldrar, sina egna föräldrar alltså. Att man inte duade sina svärföräldrar förekommer kanske fortfarande. Men alltid gick det alltid inte så bra med ni heller. Det kunde upplevas som både påfluget och oartigt. Resultatet var konstruktioner som i dag verkar enbart komiska: Önskas det en kopp kaffe? Blir det att resa till sommarstugan? Has det hund?
Personer med titlar var litet lättare att hantera: Får jag besvära pastorsadjunkten att bevittna min ansökan? Hoppas lektorskan skall få en skön semester! Tack snälla montören, nu fungerar dammsugaren igen!
Säga vad man vill om utvecklingen, men enklare har det ju nog blivit. Duandet förefaller att ha slagit igenom, ganska så grundligt. Vågen kom västerifrån. Personligen tyckte jag man kunde se hur duandet först blev allt vanligare på Åland, för att sedan exporteras vidare österut. Visst nias det fortfarande, vanligtvis i litet mera hierarkiska och högtidliga sammanhang, men ofta är det så att någondera tar det första steget, övergår försiktigt till du, och så fortsätter samtalet i du-form, sannolikt till ömsesidig lättnad. Dagens ungdomar duar frejdigt, och på sin höjd är det numera bara någon äldre änkenåd som kan finna det direkt ohyfsat. Vilket i så fall skall respekteras.
Den tidigare titelbortläggningen, som kunde vara både ceremoniell och t.o.m. ses som uttryck för något slags nådevedermäle, har i takt med utvecklingen blivit allt mera sällsynt.
Och utvecklingen går vidare. Själv upplever jag allt oftare att det numera anses räcka med att presentera sig bara med förnamnet, t.ex. när man svarar i telefon. Och naturligtvis kan jag uträtta mitt ärende lika bra vid ett samtal med Pipsan som med Pipsan Hallonqvist, men ändå tycker jag att mänskor skall framträda med både för- och efternamn, åtminstone så länge de är en ny bekantskap. Råkan man dessutom känna flera damer som heter Pipsan kan fatala missförstånd uppstå.
Slutsats: Allting förändras, eller som jag nyligen såg det uttryckt: Förr skrattade man åt mänskor när de föll omkull, nu skall det vara stå-upp-komiker.
ANDERS G. LINDQVIST
.png)
