Det här med nyårslöften är egentligen inget dumt påhitt. Visserligen tillkommer väl en del löften i stundens yra, men andra kan vara allvarligt menade, ett resultat av moget övervägande. Hur som helst erbjuder de en form för ett slags personlig planering, en stund av självrannsakan, som kan behövas när vardagen sedan igen tar vid. Och småningom kan man ställa den självkritiska frågan: Hur bra har jag lyckats, hur länge höll jag ut? Har jag blivit en bättre människa? Vad blev ändå ogjort?
En del nyårslöften kan visserligen vara bortglömda redan i februari. Det är mänskligt. Rom byggdes inte på en dag. Men försöka duger. Och en funderare på livets små och stora projekt är alltid nyttig.
Löftena är i princip av två slag. Dels är det fråga om ett mera långsiktigt beteende. Man lovar sluta röka, man lovar hämta barnbarnen från dagis, börja motionera, gå oftare på pensionärsföreningens sammankomster, läsa goda romaner, börja fräscha upp skolengelskan och så vidare.
Dels kan det också handla om mera punktbetonade insatser, sådant som under årets vardagar har varit på tapeten men som så lätt skjuts på framtiden. Kanske lovar man ta sig samman och måla om väggarna i tamburen. Kanske kommer man ihåg att förnya batterierna i brandvarnaren på stugan. Kanske börjar man reda upp farmors och farfars undanstoppade brevsamling, som kunde ha så mycket att berätta om gångna tider. Och hur är det med alla fotografier som tagits under årens lopp, borde inte de ordnas upp för att också kommande generationer skall ha någon glädje av dem? Projekt av det här slaget finns nog litet varstans. Det kan krävas krafttag för att få dem gjorda.
Kanske blir någonting förverkligat av allt detta om man har nyårslöftena (eller senare gjorda beslut) som en ständig påminnelse.
Anders G. Lindqvist
.png)
