Visst minns vi honom, några av oss i alla fall: Cylinderhatten, trollstaven, den välansade mustaschen, den eleganta fracken, slängkappan med rött foder (lämpligen fladdrande i äventyrens vinddrag). Kort sagt: Mandrake, the Magician. Möjligtvis lever han ännu i någon serietidning någonstans, men åtminstone jag tog farväl för länge sedan.
Dock minns jag mycket bra en krigssommar på 40-talet, jag bodde på en gård utanför Borgå, inkvarterad tillsammans med min pappa som deltog i höbärgningen. Man talade mycket om ryska desanter, som hade släppts ned med fallskärm och nu lurade i buskarna. Det var ruskigt spännande saker, men ingenting gick upp mot Allers, som kom en gång i veckan. Och därmed också den verkliga spänningen – Mandrake.
Hur skulle det nu gå för honom? I förra numret var han verkligt illa ute, skurkarna höll på att få övertag. Men nehej! Igen en gång gjorde han sin oförlikneliga magiska gest med handen, illusionistens blick skärptes, och vapnen i bovarnas händer förvandlades till en mjuk, degig massa, varefter Lothar, hans trogne, mörkhyade hjälpreda, bara hade att släpa bort de slemma figurerna. Och Mandrake kunde återgå till romansen med drottning Narda, oemotståndlig i sin svala skönhet.
Det var tider, det.
Ungefär så här gick det till, varje vecka. Intet var som väntans tider. Egentligen hade det börjat långt tidigare, redan 1934, då amerikanen Lee Falk tecknade sina första seriestrippar. Senare tog han hand också om Fantomen, men det är en annan historia.
Anders G. Lindqvist
.png)
