I två decennier inbillade vi oss att Östersjön var fredens hav. De baltiska länderna byggde upp sina ekonomier, människorna reste från land till land som om inga gränser fanns, fred och stabilitet kännetecknade hela regionen.
Så kom våren 2014. Rysslands invaderade Krim och kriget i östra Ukraina kastade sin mörka skugga över Östersjön. Ryska bombplan övade plötsligt skenanfall mot Stockholm. I dag kretsar diskussionen om europeisk och amerikansk säkerhet kring hur Norden och Baltikum kan försvaras.
Yrsa Grüne, pensionerad ledarskribent från Hufvudstadsbladet, har följ upptrappningen i Östersjön på första parkett. Få i Finland kan så mycket som hon om säkerhetsläget i och kring Östersjön. Egentligen hade hon ingen lust att gå i pension, men tidningsledningen ville annorlunda.
God Tid träffar henne på Sveaborg. Sjöfästningen byggdes för att skydda södra Finland och Sverige vid ett ryskt anfall. 1809 kapitulerade Sveaborg utan strid. Ryssarna tog över som fästningens herrar. Under Krimkriget (1853-56) sköt brittiska och franska flottan fästningen sönder och samman. Den hade tjänat ut sin roll.
– Sveaborg kan tjäna som en påminnelse om hur det som händer på Krim lätt får konsekvenser för oss här vid Östersjöns kuster.Den andra fronten under Krimkriget var Östersjön. Britterna ville stänga den ryska handelsvägen genom Östersjön. Också i dag är Krim och Svarta havet inte långt borta, säger Yrsa Grüne.
Ser inga gränser
Yrsa Grüne har skrivit så länge hon minns. Sitt första radioframträdande gjorde hon som sexåring. Ändå var det ingen självklarhet att hon skulle bli journalist. Hon studerade vid Hanken och världen låg öppen för henne. Först jobbade hon, som frilansare om somrarna, när andra var lediga. Sommaren 1985 blev hon anställd på Yles Aktuellt-redaktion
– Jag ser inga gränser. Att tidigt förstå att världen är global har jag haft nytta av. Se bara på vinterns flyktingkris. Nu sitter EU och Turkiet i famnen på varandra. Det finns ett ömsesidigt beroende.
Yrsa Grüne är uppvuxen i Helsingfors. Precis som namnet antyder har hon tyska släktrötter. I mitten av 1800-talet flyttade två bröder Grüne från Berlin till Finland för att lära finländarna överföra bilder på porslin. Den ena brodern gifte sig och stannade kvar i Finland. Yrsa är den fjärde generationens Grüne i Finland.
Havet är viktigt för Yrsa. Det intresset grundlades redan under barndomen. Hennes pappa, som var maltmästare vid Sinebrychoff, och mamma, som var modist, köpte ett sommarställe på Sommaröarna i Esbo 1939. Då stod Finland på randen till krig, men för Yrsa handlar sommarminnena från Sommaröarna om sol, musik och bad. Och segling.
– Min bror Ove var en duktig seglare. Han lärde mig grunderna, men eftersom åldersskillnaden var så stor – han var åtta år äldre – blev det nog mest att segla, paddla eller vara på annat sätt vara på sjön med kompisarna. Vart vi än skulle på Sommaröarna tog vi sjövägen.
Också som pensionär vistas hon mycket vid havet. Nu är det fritidshuset i Hangö och särbons sommarställe vid Alesundet i Kristinestad som är de fasta punkterna vid havet.
Med Röda korset ut i världen
1987 flyttade Grüne från Yle till Hufvudstadsbladet. I många år var hon avdelningsredaktör för utrikesredaktionen. Att arbeta på en liten finlandssvensk tidningsredaktion har sina begränsningar. Pengarna räcker sällan till för att göra de långa reportageresor som en ambitiös utrikesredaktör vill göra. Yrsa Grüne löste det på sitt sätt. Hon tog tjänstledigt för att jobba vid Röda korset i Genève.
– HBL hade inte råd att skicka mig till Korea, Kina och Latinamerika. Allt det fick jag göra som Röda kors-anställd. Eller som frilans.
Väl tillbaka på redaktionen kunde hon utnyttja den kunskap som hon samlat på sig. I slutet av 1990-talet flyttades fokus till krigen på Balkan. Yrsa Grüne var i tur och ordning HBL:s krigskorrespondent i Serbien, Makedonien och Bosnien.
1999 började hon skriva ledare. Som ledarskribent på HBL är hennes varumärke sakkunniga analyser om försvars- och säkerhetspolitik. Hennes ledare lästes med lika stort intresse på presidentens kansli som i de nordiska huvudstäderna. De anställda på Rysslands ambassad har säkert haft huvudbry med att översätta hennes texter när rapporter skall skickas till Moskva.
Också som pensionär fortsätter hon att skriva om försvars- och säkerhetsfrågor. Nu för Svenska Dagbladet och Kungliga krigsvetenskapsakademien. Hon har även regelbundna kolumner i HBL.
Ökad säkerhet
Estland, Lettland och Litauen blev självständiga 1991 och medlemmar i EU och Nato 2004. Deras vägval ritade om den säkerhetspolitiska kartan kring Östersjön.
Hur har det gått?
– De baltiska ländernas Nato-medlemskap har ökat säkerheten i vår del av världen. Om de inte hade varit Nato-medlemmar skulle Kreml inte ha respekterat deras gränser på samma sätt. Också Rysslands säkerhet har ökat av att de baltiska länderna är medlemmar i Nato. Inget västland skulle utmana Ryssland.
– Estland upplevde, precis som Finland, att de blev lämnade ensamma 1939. Finland ställde sig på tvären medan Estland gav efter för de ryska kraven. Det är naturligt att de tänkte att det aldrig får hända igen. Genom att gå med i Nato ville de baltiska länderna göra tröskeln för ett angrepp så hög att ingen försöker.
I vår har Nato aviserat att de kommer att placera 9000 amerikanska soldater i Estland.
– De utgör inget hot mot Ryssland, men det är en signal om hit men inte längre, säger Grüne.
I vinter har Ryssland testat Norge och Finland på ett nytt sätt. Som från ingenstans dök asylansökande upp vid gränsstationerna i norr. Ingen rör sig i gränszonen utan att den ryska säkerhetstjänsten känner till det. Yrsa Grüne är förundrad över hur olika de två länderna har hanterat den oväntade flyktingströmmen.
– I Norge skötte man det på tjänstemannanivå. I Finland kallade man in både ministrar och presidenten. Efter presidentens besök i Moskva upphörde strömmen. I Finland blev man väldigt glada över uppgörelsen med Ryssland.
Men det är för tidigt att slå sig för bröstet. Inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg undertecknade samtidigt ett avtal om utökat samarbete med Ryssland.
– Tystnaden kring det avtalet gör mig väldigt betänksam. Varför behövs det för Finlands del ett avtal på politisk nivå samtidigt som norrmännen kan hantera det på annat sätt?
Yrsa Grüne säger att det inte är någon slump att Ryssland valde att testa Finland på det här viset.
– Det är förknippat med mindre risker än om man gör samma sak vid en Natogräns. Det är en signal om att det här kan vi göra om vi vill.
Ryska flygvapnet
Tillbaka till Östersjön. I vår har ryska flygplan irriterat amerikanska flottan genom att flyga på låg höjd över amerikanska krigsfartyg i södra Östersjön. Amerikanerna har protesterat.
Vad händer om amerikanerna sätter hårt mot hårt?
– Jag tror inte att amerikanerna svarar med att skjuta ner ett ryskt plan, men det här ökar risken för att misstag sker. Det är inte riktat mot USA. Det är en signal till Finland och Sverige om att hålla sig borta från Nato.
Grüne har skrivit otaliga ledare om ett finländskt Nato-medlemskap. Varje gång hon fått en ny chefredaktör har hon diskuterat HBL:s hållning till Nato. För HBL har linjen varit att Finland ska gå med om Sverige gör det. För Grüne är det viktigast att diskutera för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. 1999 och en bit in på 2000-talet hade ett medlemskap varit en naturlig utveckling. Nu är det svårare.
– Stoltenbergrapporten (döpt efter författaren, den norska politikern och diplomaten Thorvald Stoltenberg) 2009 erbjöd också en bra öppning. Han argumenterade för att de nordiska länderna ska ses som en helhet. De nordiska länderna ska vara med i EU, Nato och FN – tillsammans.
Hur är det existerar det en finländsk Nato-option?
– Optionen är löjlig. Det är en kvarleva från kalla krigets dagar och säger mer om vårt dåliga självförtroende. Att gå med i Nato är en lång process. Väntetiden är den känsliga perioden. Gäller Natos artikel 5 under väntetiden?
Artikel 5 förpliktar Natoländerna till samarbete och ömsesidigt bistånd i en situation där ett eller flera medlemsländer utsätts för anfall. Enligt artikel 5 förbinder sig varje medlemsland att utifrån sina resurser hjälpa de medlemsländer som blivit utsatta för ett anfall.
– För mig är det självklart att Finland och Sverige ska ansöka om att gå med i Nato tillsammans. Men de nuvarande regeringarna i Finland och Sverige kommer knappast att lämna in någon medlemsansökan.
Samtidigt är det är viktigt att komma ihåg att Finland och Sverige inte alltid går hand i hand.
– I Sverige finns det en ny, yngre generation som inte ser Finland som en buffert mot Ryssland. De känner inte solidaritet med Finland på samma sätt som de som är i 70-årsåldern. De ser istället ett hot som är direkt riktat mot Sverige förbi Finland. Det här borde vi i Finland ta på allvar.
Fredens hav
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet drog en generation unga människor ut på gatorna för att demonstrera för ett kärnvapenfritt Östersjön. Kärnvapnen finns kvar även om de inte längre står i fokus för den försvarspolitiska debatten. Yrsa Grüne, som hör till Beatles- och hippiegenerationen, rycktes inte med av demonstrationsvågen.
Ändå drömmer hon om fred i hela världen.
– Jag var över 40 när jag för första gången deltog i en landsförsvarskurs. I kursen ingick en skjutövning i Sandhamn. Jag låg på skjutbanan och funderade; ska jag verkligen trycka av? Man passerar en gräns när man trycker av. Jag avfyrade ett skott och sedan nio till. Det var alldeles hemskt, säger hon
Text och bild:
Markus West
.png)
