Det är nämligen fråga om det som gått under namnet vattenglas. Och vad var då det för någonting? Jo, vattenglas användes fordomdags för uppbevaring av ägg. ”I äldre tid” säger Svenska akademiens ordlista om ordets bakgrund.
I min för några nummer sedan inledda presentation – med läsarmedverkan – av företeelser och föremål som försvunnit, ingalunda alltid helt spårlöst men på god väg att leva vidare främst på sina museala meriter, har vattenglaset en given plats.
Det var, så som jag minns saken, en grådaskig sirapstjock massa. Ett efter äggens antal anpassat glaskärl behövdes naturligtvis. Där nedlades äggen, väl övertäckta. Poängen var att natriumsilikatet täpper till porerna i äggskalen, varigenom äggen hålls färska och fina, just så som hönan har tänkt sig det hela, kan man kanske föreställa sig. Att fiska upp äggen ur vattenglasblandningen var möjligtvis en förrättning för sig, men hushållsarbetet är ju inte alltid så väldigt lustfyllt. Frukostägget och omeletten var i varje fall garanterade, vilket var huvudsaken.
Numera kan ju äggen uppbevaras i kall omgivning och klarar sig bra. Möjligtvis har man också fått hönorna att bli mera konsumtionsanpassade. Därmed försvinner ändå inte vattenglasets behövlighet. Det har nämligen flera användningsmöjligheter, fjärran från matlagningens fridsamma domäner. Välkänt sedan gammalt är att vattenglas är bra när man vill göra betongytor vattenavstötande på t.ex. en uteplats. Mera synpunkter på detta kan man googla sig fram till, och mycket tyder på att användningsmöjligheterna är mångahanda, även om viss oenighet fortfarande tycks råda när det gäller blandningarnas sammansättning och tillämpning.
Vattenglas lär också kunna användas som bindemedel i pappersmassa. Och inte nog med detta. Det sägs också kunna hålla mördarsniglar på avstånd!
Vattenglaset lever alltså vidare, om också i nyare funktioner.
Anders G. Lindqvist
.png)
