Om minnets märkliga nycker (God Tid 4/2011)

06.05.2011 kl. 15:37
Vad kan det bero på att det finns sådant man lärt sig för mer än ett halvt århundrade sedan och som man precis kommer ihåg fortfarande, medan man kan glömma bort var i fridens namn man lade bilnycklarna för två timmar sedan? undrar Anders G. Lindqvist.

Vad kan det bero på att det finns sådant man lärt sig för mer än ett halvt århundrade sedan och som man precis kommer ihåg fortfarande (eller åtminstone till vidare, bör jag väl försiktigtvis tillägga), medan man kan glömma bort var i fridens namn man lade bilnycklarna för två timmar sedan? Jag har ett bra exempel på den förstnämnda företeelsen: orden där sje-ljudet skrivs med stj, alltså: stjäla, stjälk, stjälpa, stjärna och stjärt. Ramsan måtte ha inpräntats någon gång i folkskolan. Och där sitter den. T.o.m. bättre än senare inhämtade tyska ramsor av typ an, auf, hinter, in o.s.v. Eller multiplikationstabellen, där 7 x 8 inte alltid infinner sig så där bara. Och gäller det 8 x 7 är det ännu värre. Men stjäla, stjälk ? vau!

Rättskrivningsramsor har man ju nytta av, så intet ont om sådana minnen. Men sedan minns man ibland också sådant man gott klarar sig utan på sin vandring genom livet. Jag kom att tänka på det vid frågetävlingsfinalen i Åbo i mars. Där gällde det ju att känna igen Harry Lime-temat i 40-talsfilmen Tredje mannen med Orson Welles och Joseph Cotten. I min hemstad Hangö var melodin mycket populär bland oss som var ovanligt unga på den tiden. Och den gick då under det onomatopoetiska öknamnet Piliknarkadarr. Sådant ligger tryggt i minnesbanken.
   Apropå musik. En melodi som var på modet ungefär vid samma tid var den romantiskt svepande Besame mucho. En skoldans utan Besame mucho var mer eller mindre otänkbar. Men sedan uppstod ibland diskussioner om vad besame mucho egentligen betydde. Då visade det sig att någon, eventuellt med hjälp av utländska kontakter, hade lingvistisk information tillgänglig. Det betydde ”kyss mig baklänges”, fick man veta. Någon lät sig väl luras, andra avfärdare översättningen som mindre tillförlitlig. Själv intog jag en avvaktande hållning och insåg småningom att den svenska versionen inte satt riktigt bra. Om man säger det så.

Men ett bra stycke var det. Och minnet förblir, allmänt taget, en förunderlig sak, inte sällan med ett inslag av retsam nyckfullhet. Och ibland bortkopplat just när det som mest skulle behövas.

ANDERS G. LINDQVIST 

ANNONSER