En sjöbjörn med gröna fingrar

26.09.2019 kl. 12:30
Den 28 september är det 25 år sedan Estonia sjönk. Esa Mäkelä, pensionerad sjökapten bosatt i Dragsfjärd, var befälhavare på M/S Silja Europa 1994. Det var han som ledde räddningsoperationen ute till havs den där ödesdigra natten.

Inom Dragsfjärds pensionärsförening är han känd som en tålmodig it-handledare, men mer om det senare.

God Tid träffar Esa Mäkelä vid hans båthus i Kärra. Morgonens regnmoln har skingrats och augustisolens strålar värmer skönt, det är vindstilla i bukten. Annat var det natten till den 28 september 1994. Esa Mäkelä tänker inte på den där natten särskilt ofta numera.

– Inte till vardags, men inför årsdagarna brukar journalisterna ringa.

När man lyssnar på kommunikationen mellan Silja Europa och Estonia slås man av hur lugn och behärskad kommunikationen är. Också när befälen på de tillskyndande färjorna förstår vad som är på väg att hända förblir deras röster lugna.

– Om man tar mig och Teijo Seppelin (överstyrmannen på Silja Europa) så är vi ganska lugna personer.  Vad kan man annat göra? Som kapten lär man sig snabbt att det inte är någon vits att visa tecken på nervositet om saker håller på att gå åt helvete. Det är det sämsta man kan göra. Det gäller att göra det bästa av situationen.

Genast efter Estoniaolyckan sjönk passagerarmängderna. Passagerarna frågade sådant som de aldrig frågat förr: Var är utrymningsvägen? Sånt hör man mera sällan i dag.

– Jag tror att det här har glömts. Jag åker fortfarande ganska ofta färja. Det sägs att sjöfarten inte tar lika hårt på säkerheten som man gör på land, men det händer få olyckor till sjöss. Det finns risker i allt. Inte behöver man vara rädd.

Träffas ni som var med om räddningsinsatsen fortfarande?

– Vi träffas då och då. Till exempel när det hade förflutit 20 år sedan olyckan träffades vi i Tallinn och åt middag tillsammans efter ett besök vid minnesmonumentet. Det är fint att träffa dem som var med. De vet vad man talar om och man får inte vilka frågor som helst.

Kommer man någonsin att få ett slutgiltigt svar på vad som sänkte Estonia?

– Jag vet inte. Det finns ingen enskild orsak som ensam sänkte Estonia. Estonia borde ha bärgats genast, nu är det för sent. Det skulle ha undanröjt en del farhågor. Jag tror att det kommer att gå som med Titanic. Det kommer att spekuleras i hundra år framåt om vad som var orsaken.

– Jag kan säga vad man kunde ha gjort annorlunda, men det förblir min sanning. Svenskarna ägde Estonia och estländarna sänkte den, men ingen av dem anser sig vara skyldig. Istället pekar man på att varvet kanske byggde en dålig båt. Det finns ingen absolut sanning.

I somras avvisade en fransk domstol en skadeståndsansökan mot tyska Meyer-Werft som byggde fartyget. Enligt domstolens bedömning gjordes inga allvarliga fel när fartyget tillverkades.

Nu är Estonias vrak gravplats. Får de döda vara i fred där?

– Den övervakas ganska bra. Det är så öppet där utanför Utö och det ska vara ganska lugnt för att man ska kunna dyka ner till vraket. Man kan inte dyka från Estland eller Sverige till vraket utan måste ta sig dit med ett ytfartyg.

Läser du det som skrivs om Estonias förlisning?

– Det har kommit så många böcker och de flesta har jag läst. För inte alltför länge sedan kom en som heter Svenska statens haveri, enligt den är det svenska statens fel att Estonia sjönk, säger Esa Mäkelä.

Sjöman av en tillfällighet

Esa Mäkelä är född i Punkalaidun i Satakunta. Hans mamma är hemma därifrån. Familjen flyttade senare till Tövsala (Taivassalo) norr om Åbo, men det var ingen självklarhet att den unge Esa skulle bli sjöman.

– Det bara blev så. Jag sökte in till Tekniska högskolan efter studentexamen. På den tiden hade de först en uttagningskurs, följd av förhör för att avgöra vem som skulle tas in. Jag var första gången ensam i Helsingfors och hade annat att göra om kvällarna än att plugga inför inträdesförhöret.

Istället mönstrade Esa på som jungman på ett av Gustav Eriksons fartyg. Båten låg i Göteborg och hans första sjöresa gick till Sydafrika. Tiden på det åländska fartyget blev ett språkbad.

– Man lärde sig också mycket sådant som man inte lär ut i skolan, säger han med ett skratt.

Efter navigationsskolan i Åbo gick han vidare till olika anställningar inom Silja Line. Också där använde han flitigt svenska. När Esa träffade sin fru Inger talade de till en början finska sinsemellan, men övergick rätt snart till svenska för att Esa och svärföräldrarna i Dragsfjärd skulle ha ett gemensamt språk.

”Jag är finlandssvensk”

Esa och Inger bodde i 17 år i Tövsala, men flyttade sedan till Ingers hemgård i Dragsfjärd. Esa har rotat sig i och trivs utmärkt i Dragsfjärd.

–Jag brukar säga att jag är finlandssvensk, säger han, men då brukar hans hustru protestera och säga att det hörs att han har finska som modersmål.

Esa  märkte snabbt att långfart inte var hans grej utan vale istället att göra karriär på Sverigefärjorna.

– Jag är utåtriktad och ville röra mig bland folk. Efter överstyrmansklassen började jag på Silja.

På Silja fanns en stor besättning och tusentals passagerare. Det passade Esa bra.

– Navigationen erbjuder större utmaningar i trafiken mellan Finland och Sverige. Det händer hela tiden någonting. Det är inte som när man seglar på Atlanten och går på sin vakt, men ser ingenting annat än en båt då och då.

För Sverigefärjorna är pensionärerna en viktig kundgrupp. Särskilt i början av veckorna lockar rederierna med förmånliga erbjudanden. Det märks inte minst i Svensk pensionärsförbundets verksamhet. I höst ordnar förbundet, en skördekryssning, en it-kryssning och en seniorkryssning.

– Alltid när de är svårt att fylla fartygen bjuder de ut pensionärsresor till billiga priser. Rederierna är duktiga på att göra program som riktar sig till pensionärer, där är bingo och där är dans. Det är mycket billigare att ordna ett möte på båten eftersom där ingår mat och allting i biljettpriset. Det  finns ingen chans att hyra ett hotell för 80 personer och hålla en ettdygnskonferens till samma pris som på båten.

Ung pensionär

Esa Mäkelä  blev pensionär från Silja Line som 55-åring, men det betydde inte att han bytte ut sjömanslivet mot en bekväm pensionärstillvaro. Efter pensioneringen övervakade han under sju år sju fartygsbyggen åt det norsk-amerikanska kryssningsrederiet Royal Caribbean Cruise Line.

Amerikanerna behövde en man på plats på varvet i Åbo som behärskade språket. Vid sidan av vardagslunken på varvet fick han insyn i hur kryssningsverksamheten bedrivs i Karibien. Ett par gånger varje år reste Esa till Karibien, viktiga möten om nybyggena avhandlades ombord på de fartyg som redan var i trafik.

– Att kryssa mellan öarna i Karibiska havet är en trevlig upplevelse. Det blir lite tjatigt om man reser ofta, men det finns amerikaner som rest hundratals gånger. Min fru blev snabbt uttråkad, men jag skulle nog kunna resa oftare.

Efter att han lämnade  Royal Caribbean Cruise Line gjorde paret ännu en kryssning från Sydney i Australien till Nya Zeeland.

– Det enda som man kan kritisera är att kryssningsrederierna lever på att använda billig arbetskraft från Filippinerna, men sånt är livet. Det är inte mycket man kan göra så åt det. Om det var amerikansk besättning skulle inte många ha råd att resa.

Även Östersjön har blivit ett populärt resmål för kryssningsrederierna. I sommar anlöpte omkring 300 kryssningsfartyg Helsingfors. Varje sommar riktas medieuppmärksamhet mot de kryssningsfartyg som besöker Östersjöhamnarna och som tömmer latrinen i havet.

– Största delen sköter sig i dag. De vill inte ha dåligt ryckte. I början var det också så att hamnarna inte kunde ta emot kryssningsfartygens avfall. Det rör sig om stora fartyg med upp till 5000 passagerare.

För en som har jobbat på sjön, lever vid havet och spenderar fritiden på Gullkrona är det självklart att följa med vad som händer med vattenmiljön i Östersjön.

– Det är svårt att säga om det blir bättre. Vattnet har blivit klarare vid Gullkrona, men jag är rädd för att det är någonting annat som hänt också. Fisken har alldeles tydligt minskat och det beror inte enbart på skarv och säl. Jag är orolig för vad som  händer med havet. Alla talar om miljöproblemen, men väldigt få är beredda att ändra på sin livsstil. Jag är lite pessimist när det kommer till Östersjöns tillstånd.

Ensam med it-problemen

Esa Mäkelä har snart varit pensionär i 20 år. Inom Svenska pensionärsförbundet har han engagerat sig i it-frågor. Han sitter i förbundets it-kommitté och han ordnar it-caféer i Dragsfjärd.

– Jag är ingen dataexpert. Det började med att jag hjälpte till när någon hade problem med sin dator. Åbo Akademi bjöd ut en kurs till seniorer om hur man ska lära andra att använda dator. Jag anmälde mig till den kursen och så fortsatte det av bara farten.

Själv fick han datorvana på fartygens kommandobrygga.

– På kommandobryggan är man ensam med problemen och måste lösa dem. På den tiden fanns det ingen it-avdelning som kunde hjälpa till.

På sätt och vis påminner det om den situation som en pensionär är i med sin dator, läsplatta eller smarttelefon. Man är ofta ensam med sina problem.

– Det är bedrövligt att så många inte vill lära sig använda dator. De som kommer till it-caféerna och vill ha hjälp kan vi hjälpa, men vi kan göra väldigt lite för dem som inte söker hjälp.

På Kimitoön finns fortfarande tre bankkontor, men med begränsad öppethållningstid. De flesta pensionärer är hänvisade till datorn för att sköta sina bankärenden.

– Det är bara att vänja sig. Det är också besvärligt att bankerna hela tiden ändrar sina betalningssystem. Just när man behjälpligt har lärt sig att betala räkningarna på ett sätt så kommer det någonting nytt. I höst är kraven på dubbel identifiering aktuell.

Sjömännen har en pensionslagstiftning som avviker från det folk som jobbat på land är vana vid. Om man varit 360 månader, det vill säga 30 år till sjöss så kan man gå i pension. I Esas fall inföll det vid 55 års ålder.

Är det en bra pensionsålder?

– Jag vet inte. Jag skulle gärna ha jobbat till 70, men kanske inte alla dagar utan bara då och då, när man tycker att det är roligt.

Esa kör fortfarande större fritidsbåtar från Sverige till Helsingfors.

– Det är så mycket billigare att anställa mig för det jobbet än att sätta en stor båt på en trailer från Sverige till Finland. Jag ser det som terapi.

 

 

Markus West

ANNONSER