I förra numret av God Tid lyfte jag fram paketpinnen ur glömskans skymningszon. Det kom mig att tänka på en annan ännu mindre pryl, som minsann lever i högönsklig välmåga, nämligen gemet, välbekant för envar. Den högst läsvärde professorn och historikern Peter Englund, Svenska akademiens ständige sekreterare, har skrivit en essä om gemet i sin bok ”Tystnadens historia och andra essäer”.
Peter Englund gör bl.a. den reflektionen som jag tror vi alla kan hålla med om, nämligen att få ting används så litet för just det ändamål de är avsedda för som gemet. Och han hänvisar till en undersökning gjord av försäkringsbolaget Lloyd´s i London enligt vilken det knappt är en tiondedel av alla gem som någonsin kommer i beröring med papper.
Vad händer då med dem? Jo, de används t.ex. för att rensa öron eller naglar, laga bh-band eller CD-romläsare eller som projektiler när man vill beskjuta kolleger på kontoret, visar undersökningen. Den listan tror jag var och en av oss kan göra avsevärt mycket längre. Personligen uppskattar jag att gemen är av så pass varierande storlek och järntråden därmed också av olika kaliber, att användningsmöjligheterna i stort sett är obegränsade. Tråden är dessutom av segt virke, och det är inte någon enkel operation att räta ut hela slingan, om nu det skulle behövas. Utan en bra plattång lär det bli besvärligt. Numera finns det ju gem i olika glada färger, vilket visar att produktutvecklarna inte har legat på latsidan.
Gemet lär ska vara drygt hundra år gammalt och produktionen inleddes av ett engelskt företag som hette Gem Limited. Som gemets skapare utpekas en norrman från Akerhus, även om hans version inte riktigt var den vi i dag är vana med. Och namnet då? Varför heter det gem? Här är igen ett exempel på att ett företags namn blir ett produktnamn när produkten slår igenom på allvar. Vilket väl nog får sägas om gemet.
Gem är f.ö. det engelska ordet för ädelsten, juvel, pärla. Väl funnet.
ANDERS G. LINDQVIST
.png)
