Många människor tycker om att äta svamp. En del tycker också om att plocka svamp, i synnerhet om tillgången är riklig. I år har det funnits mycket svamp, alla dock inte ätliga. Visserligen påstår svampkännare att man kan äta svamp av alla slag, vissa sorter dock bara en gång.
Bäst är nog att gå försiktigt fram och hålla sig till gamla bekanta. Till den kategorin hör kantarellen. Den har i år förekommit inte bara i enebacken, som det antyds i visan, utan dessutom litet här och var. Det rikliga utbudet gäller i ännu större utsträckning dess något diskretare släkting trattkantarellen. Sådana har, enligt samstämmiga vittnesmål och egna erfarenheter, förekommit i ymniga mängder.
Att plocka trattkantareller kräver dock en viss mental beredskap. De gör nämligen inget stort väsen av sig. Tillvägagångssättet kan därför spjälkas upp i några särskilda faser. Först uppsöker man en plats där trattkantareller rimligtvis borde förekomma. Där ställer man sig, drar ett djupt andetag, slår ihjäl några myggor med ett välriktat karateslag och börjar sedan se sig omkring. Först ser man ingenting, sedan ser man fortfarande ingenting som påminner om trattkantareller, men så upptäcker man, liksom i förbifarten, något udda exemplar. Man böjer sig ner för att ta hand om enslingen. Då märker man en meter längre bort en hel grupp, strax intill ett nytt gäng, uppställt ungefär som studentjubileumsbilderna i dagstidningarna. Böjer man sedan undan blåbärsriset kan nya marknader öppna sig. O.s.v.
Småningom tror man sig ändå ha plockat vad som finns. Ingenting kan vara felaktigare. När man nu har fått in den riktiga trattkantarellblicken, en sorts motsvarighet till mörkerseende, gäller det att spana vidare. Vad ser man då, jo nya populationer som bara väntar på befrielse från den trista vistelsen i björnmossan.
Med rågade korgar återvänder man sedan till hemmet. Nu skall det rensas, vilket inte brukar upplevas som något av livets höjdpunkter. Men i det avseendet är ju trattkantarellerna ytterst samarbetsvilliga. Inga slemmig ytor, inget av de där kladdiga skivorna eller rören under hatten och framför allt inga maskgångar, som annars kunde förta hela nöjet med svamputflykten. Därmed inte sagt att det inte finns många andra läckra svampar, men trattkantarellen har någonting troskyldigt och pålitligt över sig, en delikatess med bred folklig förankring. Det är ju alltid någonting i dessa oroliga tider.
ANDERS G. LINDQVIST
.png)
