Årsskiften är tid för bokslut men också för blickar framåt. 2013 var ett bra år i Svenska pensionärsförbundet. Verksamheten i våra föreningar bara ökar och blir allt mera mångsidig. Långt över 1 000 pensionärer blev nya medlemmar, vilket är det bästa beviset på förtroende. Det vi gör tillsammans är till nytta och glädje för våra medlemmar, men också för samhället i stort.
Vårt lands bokslut över fjolåret är inte lika bra som vårt förbunds, men positiva trender finns också. Statens och kommunernas skulder ökar, glesbygden blir glesare och tätorterna tätare, den tekniska utvecklingen är snabb på alla områden, vårt internationella beroende ökar och vi har samtidigt både arbetslöshet och brist på folk. Tron på att marknaden kan styra allt, också vården, in på bättre vägar, är långt ifrån hela sanningen.
Vi behöver en väl fungerande offentlig sektor, som kan garantera oss alla en god och jämlik service. Tyvärr är den offentliga sektorn alltför långsam till förändringar. Förändringarna av kommunstrukturen och av social- och hälsovården har nu planerats i många år och i flera regeringar, men fortfarande är vi kvar på planeringsstadiet. Händer ingenting under det här året skjuts besluten fram med något år igen eftersom vi har riksdagsval år 2015 och möjligen en helt ny regering med nya tankar. Eftersom stor enighet råder om att de nuvarande strukturerna delvis är både dyra och ineffektiva, så betyder obeslutsamheten att resurser används på fel sätt.
Det har sagts förr, också här, men tål att upprepas. Kommunerna och förvaltningsområdena finns till för att ge medborgarna bästa tänkbara service med de resurser vi har. I en föränderlig värld kan de inte vara orörbara. Alltför stor energi går åt till att diskutera deras gränser, när verksamheten borde vara i centrum. Formen har blivit viktigare än innehållet. Större kommuner skall inte heller vara ett självändamål, men om servicen blir bättre med samarbete eller samgång, så har vi rätt att förvänta oss att beslut fattas. Viljan att fördomsfritt diskutera med grannarna lyser dessvärre ännu onödigt ofta med sin frånvaro. Om förnuftigt samarbete med grannarna inte ens kan diskuteras utan att regeringen tvingar fram diskussioner, fungerar inte kommunen som den skall.
Långsamheten i besluten rör också oss gamla. Vi blir flera, samtidigt som de totala offentliga resurserna inte ökar under en överskådlig framtid. Skall resurserna räcka till för bland annat bättre hemvård, mera stöd till närståendevårdare och decentraliserad primärvård, skall de frigöras från annan verksamhet. Många kommuner, som hittills haft en god ekonomi, lånar till verksamheten det här året. Nu gäller det att prioritera. Att inte prioritera alls är också en prioritering, men alltför ofta en dålig sådan.
Äldreråden kan bli ett nytt instrument när det gäller pensionärernas intressebevakning. De är nu lagstadgade, men de har inga lagstadgade uppgifter. Det betyder att de blir vad man gör dem till. Därför skall vi under det här året ordna skolning för deras medlemmar. Inom förbundet har en hustavla för äldreråden utarbetats. Den är en utmärkt verksamhetsplan, som kan tillämpas i alla kommuner. Eftersom äldreråden är kommunala och kommunerna svarar för primärservicen, också till oss gamla, har äldreråden en god möjlighet till insyn och till krav på åtgärder om kvaliteten inte håller måttet.
Stora förändringar förestår när andelen gamla som bor på institutioner kommer att minska. I den processen går det lätt att skapa hotbilder, riktiga och oriktiga. Vår uppgift i pensionärsorganisationerna kan inte vara att skrämma upp gamla mänskor med att bara peka på hoten. Vår uppgift är att i första hand peka på de kompletterande åtgärder som behövs för att förändringarna skall bli till nytta för oss gamla. Här har vi ett drygt arbete framför oss och förbundets förslag till åtgärder kommer vi att presentera senare.
Det är vitaliserande att se och våga möta utmaningar, gamla och nya. De håller oss i gång, och, konstigt nog, kanske ger oss ett längre liv.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
