Denna gång tänkte jag aktualisera ett lite annorlunda ämne, något som inte direkt berör datorer. Det blir mer och mer vanligt med ljudanläggningar (högtalarsystem) vid samlingar med lite flera människor. Nyligen var jag på en scoutkurs med 13 deltagare, föreläsaren hade en liten mikrofon som stack fram från örat och en batteridriven dosa vid bältet. På det här sättet behövde hon inte anstränga sin röst fast vi inte var så många och rummet var måttligt stort.
Många pensionärsföreningar använder också mikrofoner och förstärkare på sina träffar, ofta är grupperna ganska stora och en del har kanske nedsatt hörsel. Jag har också hört att en del medborgarinstitut har portabel utrustning just för att även kursdeltagare med nedsatt hörsel skall kunna följa med. Det är väldigt bra att denna utrustning har blivit vanligare och billigare, nedsatt hörsel blir inte ett hinder för att delta! Ofta kan dessa högtalarsystem också ha en ”T-slinga” som gör att hörapparater kan plocka upp ljudet vilket underlättar ännu mer.
Men med ny teknik kommer förstås lite nytt kunnande också. Dels måste det ju finnas någon som kan sköta om utrustningen om till exempel en pensionärsförening har skaffat sig egna mikrofoner och förstärkare. Dessa personer har ofta satt sig in i hur tekniken fungerar och behärskar utrustningen. Lite värre är det för dem som får en mikrofon tryckt i handen eller framför sig. Att hålla ett anförande gör folk ofta lite nervösa och att sedan hålla reda på någon teknisk pryl ännu till kan göra det ännu svårare.
Några tumregler kan man i alla fall följa. Som sagt finns det oftast någon som sitter bakom spakarna och sköter om att ljudet hörs. Om denna person är på plats så skall den som håller i mikrofonen inte börja testa något! Det bästa är att bara börja tala, man kan förstås vara lite beredd på att eventuellt upprepa den första meningen om det så är att ljudet inte kom med från början. Varför skall man då inte blåsa, klappa, säga ”ett, två...”? Dels låter det väldigt otrevligt för publiken och ger ett otrevligt avbrott, men främst för att dessa ljud är fullständigt omöjliga för ljudteknikern att ställa ni mikrofonen med! Det ljud som skall höras är tal, så då ställer man också in volymen (med mera) enligt en röst, inte enligt blås eller knäppningar. ”Ett, två, hörs de?” är förstås då bättre, men fortfarande ett onödigt och något störande inslag, ljudteknikern ställer nog in ljudet så snabbt han/hon kan i alla fall, ”Hej allihopa och tack för att jag fick komma” fungerar lika bra!
Vad gör man då den gången då det inte finns någon ljudtekniker på plats eller då mikrofonen helt enkelt inte fungerar/finns? Det många tyr sig till är då att använda alla sina röstresurser ofta med den inledande frasen ”jag har så bärande stämma så jag hörs i alla fall”. Visst de flesta hör dig säkert, men tänk på att de med nedsatt hörsel eller hörapparat kopplad till T-slinga inte kommer att höra dig! Tänk också på att faktiskt vända dig mot publiken, att tala mitt i en folkgrupp resulterar oftast i att hälften inte hör något, tyvärr säger de inte alltid till heller att det inte hörs.
Då tekniken fungerar finns ännu några saker att tänka på, avståndet till mikrofonen. Är det en liten mikrofon, stor som en tumnagel ungefär. Då är den oftast inställd på att ta upp ljud på avstånd, då räcker det med ca 15-20cm avstånd mellan mun och mikrofon. Men de ”vanliga” stora mikrofonerna i sin tur skall man hålla nära munnen, nästan så att du låter mikrofonen vila mot din haka. Tänk också på att låta mikrofonen följa med om du svänger på huvudet och ställer någon en fråga utan mikrofon, upprepa den då så att alla hör vad frågan var!
Tills vi hörs!
.png)
