Det Pirkko Mannola och Göran Stubb just nu är mest kända för är att han är pappa till republikens president Alexander Stubb, hon är bonusmamma.
– Det är klart att det känns lite overkligt att min son plötsligt är president. Men ärligt talat tror jag inte att jag riktigt insett det ännu.
– Jag har två söner som alltid skött sig exemplariskt och haft framgång i livet. De gånger de gjort hyss, vilket de säkert gjorde, har jag varit lyckligt ovetande, säger Göran.
Sonens presidentskap har inte förändrat vardagen för honom och Pirkko.
– Den enda skillnaden jämfört med tidigare är att helt okända människor stoppar oss på gatan och vill prata om Alex. Men det är egentligen bara roligt, ingen har varit otrevlig.
Diskuterar du politik med Alex? Ger du som pappa honom goda råd?
– Visst diskuterar vi ibland aktuella frågor. Men Alex har ingen nytta av mig, jag har ingenting vettigt att säga honom. Sådan har han alltid varit.
– Som ung ville han bli golfproffs och lyckades komma in på ett universitet i South Carolina dit han fick ett golfstipendium. Efter sex veckor ringde han och berättade att det fanns ett dussin andra spelare som var bättre eller minst lika bra som han. Detta handlade om ett enda litet och ganska okänt universitet. Alex sade att han lämnar golfen och satsar på studierna i politik. På den vägen är han.
Professor Brent Nelsen tog Alex under sina vingars beskydd och intresserade honom för EU och internationell politik. Relationen har levt vidare, den första mars kom professor Nielsen inflygande från USA för att vara med om presidentinstallationen.
Göran Stubb är den andra fadern i Finlands historia som fått se sin son bli president. Lauri Relanders far var den första.
– Situationen är ny, men jag utgår ifrån att jag inte har någon roll att spela. Jag har inte valts till någonting. Att få uppleva valkampanjen inifrån var spännande, men inte heller där hade Pirkko och jag någon annan funktion än att vi satte oss i publiken när kampanjbyrån ringde upp och bad oss göra det.
Rapport från ishallen
Göran Stubbs livsverk är byrån European Scouting som han ledde i 40 år och som för de 32 NHL-lagens räkning följer lovande europeiska juniorer. Sommaren 2023 pensionerade sig Stubb 88 år gammal och gav över ansvaret till efterträdaren J-P Vuorinen. Men fortfarande har han ena benet kvar i byrån.
– Eller åtminstone lillfingret. Jag ser fortfarande cirka 100 matcher per år och skriver rapporter om intressanta spelare. Att följa lovande juniorer och se dem utvecklas till NHL-stjärnor upphör aldrig att fascinera mig.
– Men numera ser jag bara matcher i huvudstadsregionen. Här finns alldeles tillräckligt många lag för att fylla min tillvaro.
Du känner aldrig att det räcker, att du gjort ditt?
– En läkare, polis eller brandman måste i något skede inse att åldern sätter hinder för en fortsatt karriär. Men att titta på ishockey kan man göra hur gammal som helst. Lyckligtvis är man i USA främmande för åldersdiskriminering så ingen på NHL har någonsin antytt att jag är för gammal.
– Jag har levt ett lyckligt liv som kunnat kombinera min hobby som alltid varit sport med mitt yrke, att följa ishockey. Jag har sett ishockeyn utvecklas från en marginell utomhusgren till Finlands nationalsport. I dag är var tredje NHL-spelare fostrad i Europa, när jag började fanns där bara en handfull européer. Pionjärerna var svenskarna Thommie Bergman, Börje Salming och Inge Hammarström. Kanske har jag bidragit på något sätt.
Trist i Buffalo
Görans passion för ishockey delas inte av sambon Pirkko som är tidigare miss Finland, skådespelare och artist.
– Jag har sett en match, det räckte, säger Pirkko.
– Det var ingen dålig match utan VM-finalen 2006 för ungdomar under 20 år. Finland vann guld i förlängningen, inflikar Göran.
– Visst var det spännande, men det räckte för mig. Min förra man Åke Lindman var tokig i fotboll och när jag efter hans död träffade Göran byttes bara grenen till ishockey. Idrott tycks vara mitt öde, säger Pirkko med glimten i ögat.
En gång lyckades Göran locka med sig Pirkko till Buffalo för NHL:s årliga juniordraft.
– Pirkko kom med för hon hoppades kunna shoppa medan jag jobbade med draften. Det som Pirkko inte visste var att Buffalo, liksom de flesta andra städer i USA, har bara en huvudgata Main Street. Och på den gatan låg en enda butik, ”one dollar shop”. Men vi stannade några dagar i New York på hemvägen som kompensation.
Formellt pensionerades Pirkko från Åbo svenska teater för tjugo år sedan, men efter det har hon fortsatt göra roller på olika teatrar och hålla konserter. I vår var det meningen att hon skulle åka på turné med Eino Grön. De skulle göra fem konserter tillsammans.
– När den sista är avklarad i maj blir jag pensionär på riktigt. Då har jag gjort mitt, saade Pirkko.
I mitten av april, kort efter att denna intervju gjorts, drabbades hon dock av en förlamning av ansiktsnerven och tvangs ställa in turnén.
30 filmroller
Pirkko kan se tillbaka på en mångsidig karriär. I radion spelas fortfarande hennes schlagers från 1950- och 1960-talet. Och när Yle på eftermiddagarna visar gamla finska filmer är Pirkko oftast med ifall filmen är från tidigt sextiotal.
– Jag var anställd som filmskådespelare på Suomen filmiteollisuus åren 1960-1963. Vi filmade dag som natt. Toivo Särkkä som bestämde allt tyckte att jag skulle göra rätt för min månadslön och såg till att jag hade en roll i nästan alla filmer.
– Därför kom jag på tre år att spela med i cirka 30 filmer. Sedan gick filmbolaget i konkurs. Tyvärr lever filmerna kvar, största delen av dem var dåliga.
De kvällar Göran inte är upptagen av ishockey kan Pirkko passa på att ta honom med på teater eller konsert.
– För mig har det varit spännande att komma in i artistvärlden och lära känna Danny, Katri-Helena, Kai Lindh och många fler. De är ytterst vänliga, berättar Göran.
Trots att Pirkko och Göran inte betraktar sig som pensionärer läser de regelbundet God Tid.
– Jag imponeras av det jag läser. Det är fantastiskt hur pensionärer aktiverar sig och ordnar resor, teaterbesök, golftävlingar och andra hobbyträffar, säger Göran.
– Det skulle vara roligt att vara med någon gång. Men vi har ju inte haft tid för allt arbete, funderar Pirkko.
– Det blir spännande den dag vi går i pension, då kan vi ju vara med, utbrister Göran förväntansfullt.
Text: Staffan Bruun
Foto: Leif Weckström
.png)
