Bedömning av servicebehovet (nr 6/2006)

I mars fick vi ett tillägg till socialvårdslagen. I lagen åläggs kommunerna att bedöma vårdbehovet hos personer som har fyllt 80 år och pensionstagare som får särskilt vårdbidrag från FPA. Bedömnin­gen gäller alla tjänster som kommunernas socialvård skall tillhandahålla, såsom stöd för närståendevård, bostadsstöd, färdtjänst, utkomsstöd och kostnader för ändring av bostäder.
     Det är att observera att bedömningen av behoven inte sker automatiskt från kommunens sida utan personen själv, hans eller hennes lagliga företrädare eller anhöriga eller någon annan person eller en myndighet skall anhålla om det hos kommunens socialbyrå eller en tjänsteman som svarar för socialvården. Kommuens bedömning skall ske senast den sjunde vardagen efter det att socialmyndigheten har kontaktats.
     Trots allt tal om de små kommunernas svaga servicenivå är det rättvist att konstatera att de små kommunerna i allmänhet har god kännedom om sina åldringars situation. I de små kommunerna fungerar alltjämt ofta en sådan byagemenskp som gör att mänskor inte blir totalt bortglömda. Tvärtom är det på stora orter, inte minst i Helsingforsregionen. Där det inte är ovanligt att mänskor ligger döda i sin lägenhet långa tider, innan saken blir upptäckt, är det inte särdeles sannolikt att gamla mänskor har någon som anmäler om vårdbehovet, såvida de inte själva gör det.

De flesta rättigheter som en medborgare har är sådana att man inte får dem om man inte känner till dem och kan anhålla om dem. Så är det också med bedömningen av servicebehovet. Lagen ålägger inte kommunerna något slag av uppsökande verksamhet. Lyckligtvis finns det i alla fall kommuner som faktiskt aktivt håller sig underrättade om gamla mänskors vårdbehov. Men huvudregeln är att det i första hand är åldringen själv eller en anhörig som skall anhålla om bedömning av vårdbehovet. Finns det inte någon anhörig eller någon annan rättsligt behörig kan den gamla bli utanför systemet. Detta gäller i synnerhet stadgandet om att klienten kan söka ändring i kommunens beslut om tillhandahållandet av servicen. Att en gammal person först skall ansöka om bedömning av servicen och sedan söka ändring av beslutet kräver stor kännedom om hur beslutsfattandet fungerar. För mången gammal person känns det dessutom som om han eller hon måste förödmjuka sig. Att be om hjälp har inte hört till den generationens vanor. Allra minst att vara missnöjd och söka ändring i något beslut. Det är därför klart att många som har fyllt 80 år måste få hjälp med att hålla sig framme.
     Positivt är att även någon annan person än en anhörig som kan meddela om behovet att bedömning av en åldrings vårdbehov. Det kan vara vem som helst som känner eller känner till personens situation. Den som gör anmälan behöver inte ens vara bosatt i samma kommun som den ifrågavarande vårdbehövande.

Här som i så många andra fall är det viktigt att vi som har social omtanke om gamla och orkeslösa och som har handlingskraft hjälper bekanta i den här frågan. Det behövs inte särskilt mycket kunskaper för det. Det räcker med ett telefonsamtal eller någon annan kontakt till kommunens socialmyndighet. I första hand är det tänkt att anhöriga skall vara med vid utvärderingen av servicebehovet men har man meddelat om en åldring och det inte finns anhöriga är det naturligt att man blir kallad att närvara. Regeln är nämligen den att socialmyndigheterna inte ensamma skall pröva servicebehovet. För ändring av kommunens beslut kan kommunens rättshjälpsombud anlitas.
     Vi har här är ett konkret exempel på frågor där vi har bruk av solidaritet, mänsklig omtanke och socialt samvete. För oss pensionärer är det en medmänsklig plikt och en hederssak att ta hand om varandra.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

(Artikeln ingår som ledare i nummer 6/2006 av GOD TID.)