Hälsovården kostar (nr 4/2008)

09.05.2008 kl. 00:00
När det konstateras att hälsovården i vårt land är dyrare än väntat lönar det sig inte att ställa målet högt beträffande förbättringarna av hälsovården, skriver förbundsordförande Samuel Lindgrén i ledaren.
? Det kommer att visa sig att finansministeriet drar snörena hårt om penningpungen. Med de dragen försvinner många framsynta och nödvändiga initiativ. Tyvärr är det inte den första gången. Säkerligen inte den sista
heller för den delen.

Man har gjort en upptäckt i vårt lands hälsovårdspolitik. Den kostrar mer än beräknat. Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes) konstaterar detta. Det är inte fråga om några småpengar. Skillnaden är 1,1 miljard. Det kan inte trots det röra sig om något slöseri. Finland har närmat sig de nordiska ländena i utgiftsstatistiken men andelen av bruttonationalprodukten är bara 8.3 i Finland, då den är 9,1 i Norge och 9,2 i Sverige. Ökningen av Finlands kostnader utgör 1,1 miljard euro. Helsingin Sanomat rubricerar nyheten som oväntad.

Oväntad kanske. Men det beror på vad man har väntat
   Och vem som har väntat. Den som har följt kommentarerna bland dem som har bekymrat sig över kostnader och prisutveckling förundrar sig inte. Allt har talat sitt tydliga språk. Det blir allt dyrare att leva i Finland. Denna utveckling har skenat i väg. Så det kan vara oväntat allra minst för nationalekonomer och erfarna politiker. Det är en annan sak vilka recept politikerna har att ta till. I uppgiften. Som medborgare får vi önska dem framgång. Så mycket annat kan vi knappat göra.

Men något botemedel mot de eftersläpningar som de knappa höjningarna av pensionerna i förhållande till de galopperande priserna utgör tycks det inte finnas. När pensionernas höjs med ett procentbelopp som fastställs före löneuppgörelserna är det självklart att lönerna släpar efter. I synnerhet när man lyckats åstadkomma goda löneavtal. Därför borde lönerna justeras i två omgångar, så att man kunde beakta de justeringar som följer av löneavtalen. Nu är det så att pensionärer och andra som är förda till samma system i själva verket släpar efter och går miste om den förhöjning som avtalen i synnerhet i början av avtalsperioden ger löntagare och förvärvsarbetare. Det skulle vara en målsättning för pensionärsorganisationerna att samfällt ställa sig bakom. För det skulle det krävas gemensamma målsättningar och enighet.

När det konstateras att hälsovården i vårt land är dyrare än väntat lönar det sig inte att ställa målet högt beträffande förbättringarna av hälsovården. Det kommer att visa sig att finansministeriet drar snörena hårt om penningpungen. Med de dragen försvinner många framsynta och nödvändiga initiativ. Tyvärr är det inte den första gången. Säkerligen inte den sista heller för den delen.

Det gäller för oss pensionärer att ta de små stegen, skapa verksamhetsbetingelser för oss och för dem vi arbetar för. Och att göra upp strategier som pensionärer oberoende av intressen, erfarenhet och politisk syn kan ställa sig bakom. En utopi? Sannolikt i dag. Men kanske inte i en framtid när orättvisan blir för uppenbar.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

ANNONSER