Vem vårdar vem -- och hur? (nr 7/2009)

02.10.2009 kl. 00:55
Brister i vården, som framkommer i den aktuella utredningen, skall naturligtvis tas på fullt allvar och de skall självfallet påtalas och åtgärdas. Samtidigt är det är viktigt att skilja mellan brister i enskilda fall och brister i systemet.

Skräckhistorier om åldringsvården sprids i medierna. Som vanligt döljs helhetsbilden bakom de dramatiska avslöjandena. Större delen av åldringsvården ges av duktiga vårdare som gör sitt bästa för att ta hand om dem de vårdar. I vilken internationell jämförelse som helst är vården hos oss på en hög nivå. Den överdrivna svartmålningen skapar rädslor och ger en felaktigt och orättvis bild av en hel yrkeskår.
   Länsstyrelsernas utredning kom vid rätt tid. När kommunerna står inför strukturella förändringar, är de bra att påminna om hur utsatt de svagastes situation kan vara om vi inte är uppmärksamma. Dementa och gamla kan inte driva sina egna intressen. Lyhörda beslutsfattare med det rätta sociala samvetet får ett stort ansvar för försvaret av de svaga i samhället i de stora förändringar vårt samhälle genomgår.
   Brister i vården, som framkommer i den aktuella utredningen, skall naturligtvis tas på fullt allvar och de skall självfallet påtalas och åtgärdas. Samtidigt är det är viktigt att skilja mellan brister i enskilda fall och brister i systemet.
   Med en god övervakning kan vi hindra enskilda fall av vanvård från att uppstå. Övervakningen skall inte vara en uppgift för vårdpoliser, utan för sakkunniga som kan ge idéer om hur vården kan utvecklas. Övervakningen är också en uppgift för oss alla, med eller utan anhöriga i vården. Pensionärsförbundets uppgift är att bevaka den äldre befolkningens intressen och därmed har vi naturligtvis en skyldighet att reagera på vanvård och missförhållanden.
   Ansvaret för själva primärvården är helt på kommunerna, oberoende av om kommunerna själva producerar eller köper tjänsterna. Problemen uppstår när kommunerna inte skött sig, och det är därför till de kommunala beslutsfattare vi skall vända oss. Utöver kommunerna har vi ju länsstyrelserna och centrala myndigheter med uppgift att kontrollera och utveckla verksamheten. Synbarligen borde de statliga myndigheterna skärpa övervakningen betydligt. Därmed kunde problemen upptäckas i tid och vanvård förhindras.
   Igen framförs krav på ny lagstiftning och på att en ombudsman för äldre tillsätts för att komma åt problemen. De förslagen skall väl inte direkt avvisas, åtminstone inte förrän vi vet mera om en sådan lags rättsverkan eller om vad en äldreombudsman skulle syssla med, men de är inte heller någon patentlösning. I värsta fall kunde mera regler och flera institutioner göra den idag klara ansvarsbilden oklarare.
   Det mesta kan emellertid förändras och förbättras utan nya regelverk. I Jakobstad minskade man medicineringen på eget initiativ med piggare åldringar som följd. Boende för äldre, där servicen kan anpassas till de förändrade individuella behoven, byggs ut hela tiden. Social aktivitet i pensionärsföreningar, boende eller på kurser av olika slag skjuter fram och minskar behovet av dyrare vårdformer. Också utan lagstiftarens hjälp kan vi förändra mycket bara vi är tillräckligt nyfikna, sökande och mottagliga för nya intryck. Att lära av andras framgångar och misstag är en billig och effektiv form när man vill utveckla vilken verksamhet som helst.

Den 14 och 15 oktober ordnas i brett samarbete en konferens under rubriken ”Vem vårdar vem?”, där ledande politiker och experter på vår socialpolitik medverkar. Konferensen kan tyckas dyr, men vi som planerat den räknar med en god avkastning för dem som möter upp. Där får vi ny information, nya idéer och får möta andra med intresse och ansvar för vården i bred mening. Delta i konferensen ”Vem vårdar vem?” Och bli klokare!

OLE NORRBACK
förbundsordförande

ANNONSER