Trygga hotade förbindelser (nr 3/2008)

Under de senaste åren har telekommunikationen blivit allt snabbare och inverkat allt mer på människors vardag. Det har varit så mycket diskussioner om bredband och optiska fiber att en liten upprepning av historien om telekommunikationens utveckling i Finland och Norden är på sin plats.
   Finländarna har varit föregångare i telefoni. Den första telefonlinjen byggdes i Helsingfors i slutet av år 1877, bara 18 månader efter att telefonen hade fått patent i USA. Redan från början grundades regionala telefonbolag på olika håll i Finland. Första telefoninrättningen grundades i Helsingfors år 1882 och fram till andra världskriget hade totalt 815 lokala telefonbolag grundats i Finland. I de flesta andra länderna ansågs telefonen vara telegrafens efterföljare och därför fick staten monopol på telefonverksamheten i de länderna.
   Antalet fasta telefoner i hemmen var i Finland högst i början av första hälften av 1990-talet. År 1993 hade 94 procent av hushållen minst en fast telefon. Mobiltelefonerna var redan då mycket kraftigt på kommande och i synnerhet när GSM-nätet blev allmänt började antalet fasta telefoner minska i hemmen. Redan i juli år 1999 hade fler hushåll en mobiltelefon än en fast telefon och efter det har skillnaden bara ökat. I augusti år 2007 hade bara 41 procent av hushållen en fast telefon och 97 procent åtminstone en mobiltelefon. I och med mobiltelefonerna har hushåll utan fasta telefonförbindelser nästan helt försvunnit i Finland.

Från och med början av 2008 behöver inte teleföretagen anmäla till Kommunikationsverket när de inleder verksamheten eller om det sker ändringar i verksamheten. Kommunikationsverket har också i början av 2008 upphört att föra ett register över teleföretag och att ta ut den årliga avgiften av teleföretagen. Detta ändrades i kommunikationsmarknadslagen. Teleföretagens rättigheter och skyldigheter är i övrigt oförändrade.
   Internet har blivit mycket mer tillgängligt under en kort tid. Bredband (vanligast genom ADSL-tekniken som bygger på assymetrisk dataöverföring) och optiska fibrer installeras genom att statsrådet i januari 2004 fattade ett principbeslut om en nationell bredbandsstrategi. Detta verkställs som bäst. Arbetsgruppen föreslår att bredbandsstrategin även i fortsättningen skall gå ut på att främja konkurrensen inom och mellan olika kommunikationsnät, främja utbudet av tjänster och innehåll, främja efterfrågan på bredband samt vidareutveckla specialåtgärder för sådana områden där efterfrågan inte är tillräckligt stor för kommersiell bredbandsverksamhet.
   Användningen av bredband i alla nordiska länder har ökat snabbt under de senaste åren. Island och Danmark har en högre penetration än Finland. DSL-förbindelser som utnyttjar det traditionella telefonnätet är den mest använda typen för internet i de nordiska länderna. Bredband via kabel-tv-nät är också populärt men kabelnätens täckning är ofta mindre än telefonnätens täckning. Nya teknologier blir också allmännare, i synnerhet fiberförbindelser och trådlöst bredband. Fiberförbindelsernas andel i Finland är fortfarande ganska liten, medan nästan 10 procent av de svenska hushållen har en fiberförbindelse som ger en snabb överföringshastighet. Även lokala elbolag i Danmark håller på att investera i fibernät vilka väntas stimulera marknaden. Trådlöst bredband tillhandahålls i framtiden i synnerhet via trådlösa accessnät, men också via 3G-mobilnät.

Det finns skillnader i infrastrukturen och priserna för bredbandstjänster bland de nordiska länderna. Kundpriserna i Sverige och Finland är billigast oberoende av förbindelsens hastighet. I Finland började slutkundspriserna för de mest långsamma förbindelserna stiga år 2006, men priserna för de snabbaste förbindelserna fortsatte att sjunka. Snabba bredbandsförbindelser har varit mera efterfrågade i Sverige än i de övriga länderna. I Sverige har drygt 50 procent av kunderna en förbindelse med en överföringshastighet på minst 2 Mbit/s. Motsvarande andel för Finland och Danmark är cirka 30 procent och för Norge cirka 15 procent.

Kommunikationsverkets reviderade tekniska föreskrift om inomhusnätet i en fastighet trädde i kraft den 1 april 2008. Föreskriften förutsätter att nybyggnader ska utrustas så att det blir möjligt att använda optisk kabel i hushåll. Den gällande föreskriften utgår från att inomhusnätet i en fastighet är ett telefonnät. Den reviderade föreskriften förutsätter att nya byggnader utrustas med ett snabbt och trådlöst system. Under byggandet ska man beakta att bostäderna ska kunna anslutas till det allmänna telenätet med optisk fiber i takt med att optokabelnätet byggs ut. Det säkerställer att det inte blir hinder för att ta i bruk tjänster via telenätet. Det optiska fibernätet är billigare att bygga ut än bredbandsförbindelserna.
   Den trådlösa telefonin är allmänt använd i Norden och mer ekonomisk än de fasta förbindelserna. Trots att Finland redan i ett tidigt skede privatiserade telemarknaden har inte Finland kommit längre än de övriga nordiska länderna i trådlös telekommunikation. Problemet med övergången till bredband och trådlös telefoni är att många apparater är gjorda för fasta telefonförbindelser. Det blir dyrt att köpa nya apparater som passar de trådlösa förbindelserna. Därtill är de trådlösa telefonförbindelserna inte tillräckligt väl utbyggda i hela landet än.

Kommunikationsmarknadslagen stadgar att lagen ska främja utbudet och användningen av tjänster i kommunikationsnät samt säkerställa att kommunikationsnät och kommunikationstjänster på skäliga villkor är tillgängliga för alla teleföretag och användare i hela landet. Lagens syfte är också att sörja för att de till buds stående möjligheterna till telekommunikation i Finland motsvarar användarnas rimliga behov, konkurrerar sinsemellan, är tekniskt utvecklade, håller god kvalitet, är driftsäkra och trygga samt har förmånliga priser.
   Lagen kräver att samtliga personer ska ha möjlighet till kommunikation. Är det rätt att konkurrensutsätta viktiga kommunikativa funktioner till näringslivet, vars enda syfte är egen vinning? Borde inte staten ta över åtminstone de förbindelser som annars hotar att bli helt åsidosatta? Vi har inte råd att låta våra äldre vara isolerade utan kommunikation. Statens principer för telekommunikationsförbindelserna rimmar illa jämfört med äldreomsorgen och de äldres möjligheter att sköta sig i hemmet och i samhället så länge de äldre själva önskar.

VERONICA FELLMAN
verksamhetsledare

Källor:
Kommunikationsmarknadslagen, Kommunikationsverket, Nationella bredbandsarbetsgruppen, Statistikcentralen