Lårbensfrakturer, till två tredjedelar brott på lårbenshalsen, innebär av erfarenhet stora risker för oss äldre. Den som efter olyckan blir sängliggande mer än nittio dagar kommmer vanligen inte mer på fötter, och nästan en tredjedel av de äldre som får ett brutet lårben avlider inom ett år efter händelsen. Det finns alltså all orsak att förhindra och förebygga så mycket som möjligt. Då kan man minska följderna i nedsatt rörlighet, sänkt livskvalitet, ökat vårdbehov också i närmiljön, institutionalisering och ökade kostnader för samhället.
Tack vare effektiva förebyggande åtgärder minskar den relativa andelen lårbensbrott inom olika åldersgrupper, men eftersom alla dessa grupper ändå växer i storlek, ökar totalantalet frakturer. Det som krävs är bättre samarbete mellan olika vårdenheter, geriatri (åldringsmedicin), ortopedi (kirurgisk vård) och fysiatri (rehabilitering och sjukgymnastik) samt deras samarbete med familj och närmijlö.
Det behövs också attitydförändringar i samhället, bland familjemedlemmar och vårdpersonal, att det lönar sig att satsa på de här grupperna av äldre och att de förebyggande åtgärderna leder till goda resultat. Vi kan inte avskriva en grupp människor fastän det förebggande arbetet kan tidvis vara besvärligt.
Över nittio procent av lårbensbrotten beror på att personen har fallit omkull och i ca åttio procent av fallen skedde det inomhus. Endast ett par procent av brotten sker utan att man har fallit, men motarbetande av benskörhet hör också till de preventiva åtgärderna, som skall vara mångsidiga för att ge resultat.
Tekniska förbättringar inomhus är viktiga för att göra de dagliga rörelserna så trygga som möjligt. Bort med lösa mattor, onödiga trösklar, farliga trappor, hala golv och olämpliga skodon. Nedsatt syn och hörsel kräver sina åtgärder för att minska fallrisken.
Kontroll av medicineringen har visat att många äldre tar onödiga mediciner, ofta psykmediciner, eller alltför stora doser. Flera av de vanliga läkemedlen orsakar svindel i någon mån, ofta beroende på lågt blodtryck, som märks när man stiger upp (som skall gå långsamt).
Svaghet på grund av allvarlig undernäring eller alltför litet näringsintag är en bidragande faktor till fall och frakturer. Ibland finns det ingen som regelbundet kontrollerar matvanorna hos de äldre.
Daglig gymnastik på egen hand eller organiserad i grupp behövs framför allt för att stärka muskulaturen i benen och höfterna. Här varierar behovet och möjligheterna men ofta är hindret att man ”inte är van med sånt” eller ”ska mommo nu börja jumppa på gamla dar”.
HÅKAN HELLBERG
.png)
